Henning Bäärnhielm:  Dagboksanteckningar från Baku 1918.

Utgivna på hans 90-årsdag den 20 maj 1958. Ny utgåva 1993.

 

<Handskrift>

Baku Aug. 1918

Tisdagen d. 31 Juli "troddes" turkarnas framryckning mot Baku vara så långt framskriden att ett anfall var omedelbart förestående. Redan hade kanondunder tydligen kunnat skönjas ett par dagar o. då det blev allt skarpare, förmodades att deras infall i staden kunde väntas när som helst. Min kontorsfröken telefonerade vid 10-tiden, att hon önskade stanna hemma, enär hon befarade, att hon kanske blefve afskuren från möjligheten att komma tillbaka till hemmet om det blefve oroligt i staden. Jag begaf mig vid 11-tiden till kontoret, der jag några dagar förut iordninggjort Svenska flaggan som sål. endast väntade på att hängas ut. Vid kontoret var min kontorsvakt redan i färd med att på ingeniör Fukelmans order sätta upp flaggan, som sedan dess dag o. natt svajar utanför mitt kontor! Månne de blågula färgerna skola i nödens stund, om den kommer, kunna skydda svensk egendom från ev. plundring!? De flesta affärerna äro redan stängda och de återstående voro dermed i färd, hvarför jag också gjorde likaledes, sedan jag först tömt kassaskåpet samt låtit forsla hem de viktigaste böckerna o. papper. ‑ Öfverallt sågos folk med pick o. pack bege sig ner till båtarna för att söka sin räddning der undan den väntade förödelsen. Rätt mycket landsbor syntes bland de flyende som nästan uteslutande voro armenier. En och annan rysk familj kunde man se, men de voro mycket få. ‑ Inga tatarer! Med korta mellanrum hördes kanonaden allt tydligare. ‑

          Dagarna förut hade utfärdats mobiliseringsorder af alla i ålder 18-35 år. Ett öfverraskande stort antal i den kritiska åldern hade plötsligt blifvit ett à två år äldre än de voro förut och undgingo alltså att nödgas gå i fält. ‑

          Jag stannade den dagen hemma och sökte från balkongen genom  kikare /2/ iakttaga verkningarna af den alltjemt pågående kanonaden, som emellertid ej tycktes tilltaga i intensitet.

          Bland de flyende till båtarna befunnos äfven bolschevikernas ledare med Schaumjan i spetsen. De hade tydligen gifvit spelet förlorat och tänkte nu endast på att rädda lifvet. ‑ Ett par dagar förut hade en af dem finanskommissarien Kirejeff kommit fast för stöld af, man säger, 4 miljoner rubel, och det är ganska troligt, att hans ämbetsbröder delat rofvet. K. affärdades sedan till en annan värld. Ännu några dagar tidigare hade en underkommissarie försvunnit med 1 ½ miljon rubel!! ‑ Ännu ett otvetydigt bevis på att herrar bolscheviker endast äro ett band af röfvare och banditer som genom den strängaste presscensur hålla den stora massan i okunnighet om vad som försiggår i administrationen för att derigenom så mycket lättare kunna tillfredsställa sina privatintressen. ‑ Bolschevikerna äro således ohjelpligt komprometterade och med deras ledares flykt var bolschevikväldet störtadt! Det hade ramlat på sin egen ruttenhet.

          Vi voro alltså den 31 juli utan "regering". Hvad skulle nu komma och hvem skulle upptaga deras fallna mantel och taga ledningen af försvaret af Baku. Förut hade diskuterats o. hållits möten i oändlighet, der frågan om engelsmännens tillkallande från Persien diskuterats; inte tillkallande utan rättare tillåtelse att komma hit till hjelp, som termen lydde. En löjlig fråga i mitt tycke. Ty mig förefaller det, som engelsmännen föga fråga om tillåtelse att få komma eller ej. Finna de med sin fördel förenligt att besätta Baku och äro de dertill tillräckligt rustade så komma de helt säkert hvem som helst oåtspord, ty gifvetvis måste det ligga i deras intresse att med all makt förhindra fiendens be/3/sättande af Baku. ‑

          Emellertid pågick kanonaden med korta mellanrum och fortsatte de följande dagarna. Från balkongen kunde jag iakttaga huru granater nerföllo på berget omkring kyrkogårdarne samt shrapneller exploderade i luften. ‑

          I staden hade matroserna samt "menscheviker" tagit makten och bildat under namnet "Zentro-Kaspis samt interims-executivkomiténs diktatur" en högsta ledning samt började utveckla en energisk verksamhet för stadens försvar. ‑ Allmän mobilisering påbjöds och på gatorna anhöllos personer i värnpliktsåldern samt tvungos omedelbart att begifva sig till fronten. Å fabrikerna i Sv. staden samt borrfälten i Balachanij afställdes allt arbete då de flesta arbetare antingen frivilligt ställde sig under fanorna eller tvingades dertill. Ett ganska aktningsvärdt antal samlades på detta sättet.

Måndagen den 5 aug. syntes att försök till afgörande angrepp påbörjats, ty på morgonen vid 5-tiden började en häftig kanonad från batteriet å Petroffski-ploschad som pågick oafbrutet till fram på förmiddagen. ‑ Genom kikare kunde jag iakttaga en massa folk på bergskammen vid kyrkogårdarna och trakten mot Bibi-Eibat, hvilket såg ut som flyende från fronten. Men de sågos sedan vända om och där försvinna bakom horisonten. Vid 12-tiden började kanonaden afstanna och tystnade snart. Då det förblef tyst allt fortfarande, beslöt jag mig att taga en promenad till Otto Thulin i Bailoff för att höra hur det såg ut samt uppsnappa nyheter om läget. ‑ I staden var tyst o. stilla och mycket litet folk på gatorna. Otto blef rätt förvånad öfver mitt besök. På Bailoff hade det gått rätt hett till o. kulor hade hvinit rätt tätt äfvensom några shrapnells slagit ner. T.o.m. några personer hade ihjälslagits af granatskärfvor. Medan jag /4/ var hos Otto kom Letschpod dit och visade en gevärskula samt en kula från en granat, som slagit in i hans våning och träffat en av hans barns leksaker. ‑ Turkarna hade varit framme ända till Ottos gamla pensionat N:o 27 och på backsluttningarna der omkring, men blifvit tillbakadrifna. Det visade sig att hela anfallet blifvit ganska hjältemodigt tillbakaslaget på alla punkter, hvilket ju måste anses som ett beundransvärdt kraftprof af den odisciplinerade arbetarhären. Det säges att fienden blifvit tillbakakastadt omkring 10-15 verst och deras främsta skyttegrafslinie besatt af försvarstrupperna.

          På eftermiddagen gick Otto med till staden och då vi kommo fram på bulevarden fingo vi till vår öfverraskning se en båt med engelsmän just ankommen! ‑ De voro alltså här och det syntes på stadens fysionomi, att nu troddes staden vara räddad från fientligt invasion. ‑ Gatorna voro väldigt lifliga och vid Kavkas-Merkurs brygga samt Olginskaja-gatan stod folket packadt i täta massor i afvaktan på engelsmännens debarkering. När de första visade sig gjorde folkmassan försök att entusiasmera upp sig och viftningar med hattar o. näsdukar samt några hurrarop här och hvar! ‑ Särskilt armenierna syntes belåtna och enligt mitt förmenande torde de ha orsak dertill. Ty endast det faktum att engelsmän börjat komma hit uppfattar jag som ett ovedersägligt bevis på att Baku kan ha något af dem att hoppas på sin räddning undan turkarnas invasion. ‑ Jag kan ej förställa mig att de skulle gifvit sig in på ett företag, om de ej ansåg sig ha förutsättningar för att lyckas. Att det är engelsmännens afsigt att med all kraft söka hindra Bakus eröfring af deras fiender är min fullkomliga öfvertygelse. Hur stor styrka de kunna o. ämna sätta in /5/ är svårt att säga. Synbarligen ha turkarna missräknat sig i sina beräkningar på förutsättningarna för en seger. Möjligen ha de blifvit invaggade i förhoppningar af bolschevikerna, som synes ha spelat under täcket med dem och man förvånar sig rätt mycket öfver att bolschevikerna så snart kastade yxan i sjön och ej höllo ut några timmar till, då turkarna sannolikt utan svärdsslag blifvit herrar i Baku. ‑ Vid slagets början säges en konferens af representanter af olika nationaliteter tillsammans med de främmande konsulerna ha egt rum och att dervid föreslagits sända en parlamentär kommission till turkarna under svenska o. danska konsulernas presidium för att frivilligt öfverlemna staden. Naturligtvis kunde nämnda konsuler ej gå med på något sådan, som verkligen lär föreslagits, då både förutsättningar för ett sådant uppträdande o. befogenhet dertill saknades för dem af deras resp. regeringar. Emellertid har i en serie upprop bolschevikerna icke aktat för rof att hänvisa till svenska konsulns löfte att garantera befolkningens okränkbarhet i händelse af stadens kapitulation. En lögnaktig bluff utan like!

          - d. 8/-. Samtidigt med engelsmännens ankomst o. sål. på dagen för den afgörande striden ankom en blandad österrikisk-tysk kommission för evakuering af de återstående krigsfångarna. Detta hade gifvit anledning till en massa rykten, det ena vildare än det andra. ‑ Bl. annat skulle den genast frågat efter det turkiska högqvarteret, hvilket skulle tydt derpå, att de kommit i den öfvertygelsen att staden redan var tagen. ‑ Den blef genast internerad o. behandlades alltjämt med stor misstänksamhet och får ej lemna sina rum i det Tagieffska huset. Fkn. Leijonmark har haft lite bestyr med deras förplägning, men tycker ej om deras uppträdande o. har derför afsagt sig derifrån. ‑ Hur många engelsmän kommit tills dato har jag /6/ ej lyckats få klarhet om. Har hört varierande uppgifter från 500 till 3000 man. ‑ I staden är lugnt och ingenting har hörts sedan den 5:te. Man frågar sig om turkarna ha möjlighet att vänta så betydande förstärkningar att de kunna förnya angreppet mot Baku innan engelsmännen hinna samla ett större antal trupper till stadens försvar. Meningarna äro mycket delade om hvad som skulle vara för stadens befolkning fördelaktigast ‑ turkarnas invasion eller engelskt herravälde. ‑ Personligen lutar jag åt den åsigten, att med turkarnas ankomst skulle lifsmedelsförhållandena otvifvelaktigt blifva betydligt lättare, då järnvägen åt Tiflis-hållet blefve öppnad och tillförseln derifrån återupptagen. F.n. lefva vi på hvad omkringliggande landsbygd kan gifva o. det är ju klart, att det ej kan vara mycket och att allt således skall vara enormt dyrt. ‑ Fkn. L. sade sig i dag ha hört fr. säker källa, att engelsmännen ej kommit från Persien utan från Transkaspien öfver Krasnovodsk. Hon finner detta troligt, då hon på sin resa der i juni ofta hörde talas om deras väntade ankomst från Afganistan så fort järnvägen blefve färdig, som skulle förbinda centralasiatiska banan med deras nät. ‑ Det förefaller mig dock problematiskt, då engelska öfverbefälhavarens förklaring i dagens tidning till Bakus innevånare är daterad Enseli den 6/8. Det heter deri, att de äro komna för att i samtliga bundsförvanters intresse försvara staden Baku mot den gemensamma fienden, men komma ej att blanda sig uti Bakus inre angelägenheter. ‑ Armenierna tro sig tydligen ha fått luft under vingarna o. uppträda som herrar här. I alla kommissioner sitta de som de bestämmande, och synes vilja skona sina egna så mycket som möjl. från att behöfva sändas ut till fronten genom att ge dem alla möjl. uppdrag inom staden /7/ och bakom fronten. Ett typiskt fall. Samtliga ingeniörer äro förklarade tvångsmobiliserade men skola ej behöfva gå direkt till fronten utan tjenstgöra bakom densamma. Min ingeniör hade föreslagit ordna en gammal liten <?> verkstad i Sv. staden för att remontera åkdon etc. Detta lyckades honom ej utan dit drillades en armenier under det att min ingeniör jämte tvenne andra ‑ också judar ‑ sändes ut på slagfältet vid Bibi-Eibat att samla upp ‑ lik! Förbittringen mot armenier växer dag för dag. ‑

 

D. 10/8. I dag ser jag engelsmännens närvaro her med andra ögon än förut, sedan jag i f.m. hade besök af Malm hvilken meddelade, att enl. bref från Persien från hr Pokroffsky ‑ f.d. teknisk direktör i Sv. staden hos Nobels, som blef bortkörd af arbetarne ‑ som f.n. lefver der, engelsmännens ställning i Persien vore ganska prekär för att ej säga förtviflad och att de som kommit hit kunde skatta sig lyckliga att hafva undgått falla i Perserröfvarnes händer. Der finnes näml. en man -Chutschuk-Khan ‑ som för förbittrade strider mot engelsmännen och det synes som om deras hitkomst ej alls vore så frivillig som de sjelfva låta påskina utan mera vore att anse som en nödfallsutväg till egen räddning. ‑ Huru dermed må färhålla sig är ju vanskligt att säga ‑ den allra närmaste framtiden kommer att visa rätta förhållandet. ‑ I byn Binagadi ‑ ett borrfält nära Baladschari ‑ säges armenierna ha öfvat nya våldsdåd mot tatariska qvinnor o. barn, som säges blifvit mördade i mängd. ‑ Allt mer ökar deras skuldbörda och fruktansvärd blir sannolikt hämnden för det olyckliga folket om turkarne dock komma hit. ‑ Ännu hörs ingenting om ett förestående nytt angrepp, men man tror, att i början på nästa vecka det skall gå löst igen. ‑ Ett par dagar var det på Petroffska torg/8/et uppställda batteriet indraget och man fick passera detsamma ‑ d.v.s. torget ‑ oantastadt, men i går ej mera då det åter stod uppställdt. Deraf synes som något dock skulle väntas. Den österrikiske oberlöjt. Cassagrande ser i dröjsmålet från turkarnas sida antingen svaghet hos dem eller en högre politik, gående ut på att locka så många engelsmän hit som möjl. o. sedan slå till. Han torde dervid ej ha reda på den af Malm meddelade verkliga orsaken till engelsmännens närvaro hvilket turkarna väl troligen ha, och kanske är C:s förmodan om den högre politiken riktig. Det är ju endast fem dagar sedan det misslyckade anfallet och det är väl knappt möjligt att turkarna ännu hunnit samla nödiga förstärkningar för att kunna göra ett förnyat angrepp, hvilket de väl ej våga sig på, innan de anse sig ha alla förutsättningar för att lyckas. Ty ett misslyckande andra gången vore nog liktydigt med ett misslyckande för alltid. ‑ Huru tillståndet kan vara å denna fronten d.v.s. vår sida är ej godt att säga. I dag hörde jag talas om mitings der etc. o. det är inte ett godt tecken. ‑ Det talas om krigsfångarnas skyndsamma evakuering och det torde nog stå i sammanhang med engelsmännens ankomst. De funnos ju här först då anfallet dels länge väntades o. dels pågick men deras närvaro föranledde då ej till några extra åtgärder. Så fort engelsmännen kommit, kom frågan om deras öde på tal o. bl.a. C. är mycket pessimistisk liksom f.ö. fkn. Leijonmark och äfven Biering. Men vart skola de evakueras?!

          Hur förhållandena inom staden komma att arta sig, derest turkarne vid nästa anfall lyckas taga den är gifvetvis mycket svårt att förutse. Det kan aflöpa lätt o. ledigt men kan ock ge anledning till oer/9/hörda excesser. Troligen ligger det i turkarnas intresse att så mycket som möjl. skona staden o. synnerligast fabriker o. borrfält. ‑ Bolschevikerna på sin tid ‑ d.v.s. armenierna sades vara fast beslutna att ej lemna sten på sten åt turkarna ‑ synnerligast af fabrikerna och borrfälten. ‑ Både det ena o. det andra är möjligt och så vidt jag förstår beror det ju mycket hur pass disciplinerade de turkiska trupperna kunna vara o. hvilka förutsättningar de väl kunna hafva för att med kraftig hand upprätthålla ordningen. ‑ Mig synes dock, som om ett allmänt blodbad på armenierna ej skulle kunna tillbakahållas, ty de ha ju visat sig som de uslaste förrädare man gerna kan tänka sig. Och så grymt det än kan låta, vore det ej mera än de gjort sig förtjenta af.

                                                                                                                                   H-g Blm.

/1/ Baku Aug. 1918

D. 12/-. Promenerade i går ‑ söndag med Otto ut till Malm i Sv. staden för att aflemna bref att sändas med hr. Zetterlund. Ganska gassigt, men dock någon blåst, hvilket ju svalkade åtskilligt. Vid återkomsten kom Otto med hem och åt middag, som var mycket god ‑ lammkotlett. Sedan vi efter middagen tagit oss en siesta, gjorde vi oss beqvämt ‑ klädde oss i pyjamas ‑ o. satte oss på balkongen att meditera. Mycket lif o. rörelse på gatan nedanför. En båt hade kommit fr. Lenkoran och mycket folk återvände derifrån med div. produkter, många i ganska stora qvantiteter. Hufvudsakligast grönsaker, frukt, ägg o. smör, samt äfven fjäderfä. En massa folk hade kommit tillstädes synbarligen i afsigt att tillhandla sig ev. öfverflödsprodukter, men den kommersen lyckades tydligen ej. Ingen var villig afstå något ‑ ej underligt! I dag är åter en båt kommen, tycks det, ty samma lif var det i förmiddags som i går afton. ‑ Otto stannade i går tills tid blef att ge sig hemåt för att vara hemma innan 10 på aftonen. ‑ Bulevarden är numera mörk o. dyster om qvällarna då den ej mera upplyses. ‑ Enstaka kanonskott höres då o. då, hvilket tyder på att skärmytslingar dock pågå någonstans. Man säger att i Maschtagi ‑ byn å norra kusten ‑ pågår strider, då en hel del turkar säges ha slagit sig ner der. ‑ Ryktet att turkarnas stab tagit sitt högqvarter der, är nog ej sant och förefaller f.ö. också osannolikt. ‑ I dag bjöd Eva på en härlig middag igen, kalfstek ‑ Pris 6 rub. pr skp.! ‑ Minst lika mycket ben som kött! Men godt var det o. får jag deraf middag ännu ett par dagar. ‑ Fkn. L. synes mycket litet till om dagarna. Hon är försvunnen om morgnarne redan innan jag är uppstigen och kommer vanl. hem vid 9-10-tiden. Är då vanl. så trött att hon genast går till sängs. ‑ Det är en ovanligt energisk människa att kunna ligga i på detta sätt från morgon till qväll trots värmen som hon ju förr ej varit med på. Jag undrar hur hela organisationen skulle funktionera utan henne som påkörare. Hon har också ett sådanat förtroende hos vederbörande myndigheter tack vare sin rättvisa och redbara öppenhet. Lite misstro har hon ju varit föremål för, säger hon, men aldrig något personligt obehag har hon rönt, trots hon varit "skuggad" i olika perioder. ‑ Mitt telefonnummer har stådt på svarta listan en tid och torde väl göra det ännu, fast jag ej haft någon känning deraf. /2/

          Ute hos Malm tittade jag igenom mina saker som lemnats dit till förvar under konsulatets försegling. Allt var i behörig ordning, men jag fann ej silfverpapyrossetuiet, som jag fått av Bruno Högman. Fodralet till detsamma är hemma, men tomt, hvarför jag tog för gifvet att det skulle vara bland sakerna hos Malms liksom allt öfrigt silfver, men nej, det fanns ej. Det tycks alltså också vara försvunnet ‑ stulet! Möjl. kommer det ännu fram, fast jag ej tror det. I min afdelning af klädskåpet finnes det ej ty der har jag haft allt ute och ordnat som sig bör. ‑ Naturligtvis gör hvarje upptäckt af att något saknas ett dåligt intryck och mig rätt ledsen, men jag tröstar mig med att det under nuvarande förhållanden kunde vara mycket värre.

          I natt stod jag på vakt på gården. Från kl. 1-½4. Då skulle jag aflösas af en annan af hyresgästerna. Denne lät emellertid ej höra af sig och då kl. blef 4 sökte jag upp hans våning för att väcka honom, som antagl. hade försofvit sig. Det visade sig då att han var mobiliserad och redan ute i krigstjenst. Jag väntade då tills det vid 5-tiden började ljusna och gick då o. lade mig. Hela denna vakthållning finner jag numera onödig, då vi fått en soldatvakt på 20 man som dygnet om håller vakt om hela qvartalet. ‑ Det är kooperativlagren o. den stora vinkällaren, som förskaffat oss denna vakt.

d. 13/VIII. Det är ganska intressanta saker, som jag fått höra. Här finns en militärkontingent, som är bolschevistisk sinnad, den s.k. "Petroffs otrjäd", och som med mycken bravur skötte artillerielden från Petroffska torget under senaste anfallet från turkarnas sida. Denne Petroff lär vilja spela en roll här och har uppställt vissa villkor för att stanna i Baku o. deltaga i försvaret. Bl.a. lär han fordrat återinsättandet af bolschevik"regeringen", hvilket ju de nya maktägande naturl. ej vilja höra talas om. ‑ P<etroff> hotar då att skjuta staden i ruiner. I natt lär bud sändts ut bl.a. till villan, att fara för ett bombardemang förelåg o. att alla borde hålla sig beredda att lemna sina bostäder. Det var fru Ekelund som berättade detta i förmiddags. Nå ingenting hände och förhandlingarna säges i dag röra sig om helt enkelt ‑ pengar. Petroff tycks vara en gammaldags legoknekt, som vill sälja sina tjänster till den högstbjudande, eller efter nuvarande begrepp ‑ en mutkolf! Han har tagit sitt högqvarter i biografen Mikado i hörnet af Molokanska gatan vid trädgården med samma namn. ‑ I dag lär han tillfångatagit ett par af engelsmännen under någon förevändning. Detta hade till följd att engelsmännen omringade hela qvartalet och fordrade de bådas ögonblickliga frigifvande eljes skulle de spränga i luften hela byket. Den engelska styrkan stod färdig med handgranater i händerna /3/ att sätta hotelserna i verket. P<etroff> fann för godt att falla till föga o. utlemna engelsmännen samt under förebärande af ett misstag anhålla om ursäkt.

          I f.m. ringde unge Pingoud upp och frågade, om kanonad hördes i staden, samt nämnde att der hördes sådan rundt omkring. Här hördes emellertid ingenting utöfver de enstaka skotten då o. då. Byarna der ute ‑ hufvudsakligen Maschtagi ‑ bombarderades af trupperna då turkarne lära sändt instruktörer dit för att någorlunda organisera tatarerna till sin hjelp. I tre dagar säges striden pågått der utan att det lyckats drifva tatarerna ur deras skyttegrafvar. Der ute bo flera bakinska familjer på sommarnöje och deras belägenhet torde ej vara afvundsvärd. Hvem som reser dit ut släppes ej tillbaka igen. ‑

 

          D. 14/-. Stor skandal i stan. Trots gifvet löfte att stanna qvar och ställa sin styrka till Bakus försvar ‑ visserligen på villkor att engelsmännen skulle åläggas oförtöfvat lemna Baku ‑ inskeppade sig Petroff med hela sin styrka jämte ammunition o. förråd i natt på tio båtar o. tänkte smita härifrån, och med honom äfven f.d. bolschevikkommissarierna med Schaumjan i spetsen. Kanonbåtarna beordrades ut, så snart detta blef bekant, att förhindra affärden med order att skjuta båtarne i sank, om de ej återvände. Ett skott i fören på en af båtarne gaf eftertryck åt befallningen att stanna och gifva sig. Derpå fördes en o. en af båtarne tillbaka in till staden och manskapet afväpnades. Detta pågår ännu och i middags, när jag gick hem, såg jag huru en pansarbil m.m. lossades bl. annat. ‑ Lyckas man få fast i hela styrkan och slå embargo på alla dess förnödenheter, så blir det ett ganska afsevärdt plus till Bakus försvar. Hur det kommer att förfaras med manskapet få de närmaste dagarna utvisa. Under de senaste dagarna har en ganska ansenlig mängd af den bakinska armén inskrifvit sig i Petroffs kår och säges ha velat göra den sällskap vid flykten för att slippa ifrån att gå ut som kanonmat. Efter vanl. krigslagar skulle de väl arkebuseras som desertörer men det blefe väl signalen till ytterligare oroligheter. /4/

          Från fronten har i dag inte hörts någonting. Man undrar mycket när anfallet kan väntas igen. ‑ På engelsmännens insats för försvaret torde väl knappast vara mycket att räkna. Ännu hördes ej af någon större styrka. Järnvägen säges ha varit upprifven ett godt stycke men nu återställd så att trafiken ‑ d.v.s. för trupptransporter ‑ kunnat återupptagas. Ryktena om turkarnas afsigter o. möjligheter korsa hvarandra. Medan somliga äro synnerligen optimistiska och tro, att de numera ej kunna återupptaga ett effektivt anfall, anse åter andra att vi ha en synnerligen hård dust att vänta. Jag lutar åt den åsigten att vi nog ej förr än om tidigast ännu en vecka kunna vänta förnyade operationer fr. turkarnas sida, ty det tar väl ändå tid att samla nödiga förstärkningar och organisera en ny framstöt. Sjelfva terrängen omkring Baku är ju ytterst lämplig för ett framgångsrikt försvar, omgifvet som det är ‑ d.v.s. Baku ‑ af ganska stora höjdsträckningar med dalgångar emellan. I söder skyddar hafvet, i vester o. nordvest de nämna höjdkammarne och blott från nordost o. ost är terrängen hufvudsakligen flack. Då fienden har att komma från vester ter sig saken ju ej så alldeles enkel. ‑ I dag ha vi haft en herrlig, alldeles lagom nordan, som friskat upp luften betydligt utan att hvirfla om damm. ‑

          I dag fanns just ingenting i matväg på basarerna och det ser dystert ut för de närmaste dagarna. All tillförsel till Baku har ju den senaste tiden ‑ ja snart väl ett halfår ‑ kommit endast från de omkringliggande byarne, då ju järnvägarne åt båda hållen varit afskurna en längre tid. När nu kriget flyttat in på knutarne så att säga, d.v.s. pågår omkring dessa samma byar så är ju möjligheten att få något derifrån också utesluten. Perspektivet för den närmaste tiden ter sig således synnerligen dystert! I allt detta elände är det rent af häpnadsväckande, att lifsmedelskommissionen inte vidtager några som helst anstalter /5/ för att skaffa hit lifsmedel från Astrachan resp. Wolgatrakterna eller Lenkoran. Under det att det enskilda initiativet söker skaffa hit så mycket som möjl. ‑ i första rummet för eget behof, o. deröfver något litet till afsalu för enorma jobbarpriser, sitter denna kommission och utfärdar dekret på dekret i kanslisaker men gör ingenting i hufvudfrågan. ‑ Nu får Lenkoranfararne endast hemta summa summarum endast 30 skp. div. varor pr man. Hvad derutöfver är konfiskeras obarmhertigt för att hindra spekulation!!! ‑ Brödkort äro ju införda men jag har ännu ej hört att någon fått en smula bröd för dem. Men på basaren o. lite hvarstans får man köpa snart sagt hur mycket som helst för, i dag, 11.50 per skp!!!!! Eva kom i dag med ett skp. smör à 24 rub.! för bordet. Det duger ej att steka uti, ty det finnes just intet fett i det! Steksmör, der sådant står att uppdrifva, betingar 28 à 30 rubel. ‑ Hur skall detta sluta och hur skola till slut pengar tagas till det allra nödvändigaste! Ett par skodon kan ej fås under 1000 rubel. ‑ Det låter ju sagolikt. ‑ Man märker på publikens fötter att högst ett fåtal har råd att gå i någorlunda snygga skor. ‑ Jag är glad att hafva godt om skodon ‑ har aldrig varit så välförsett som nu. ‑ 5 par nya och 4 par gamla, fullt användbara. ‑ Kläder stå ej att få knappast, och hvita varor äro totalt slut. Doroschnoff o. Benders butiker äro stängda och blott i en o. annan galanteributik ser man några skjortor och kragar. Priserna känner jag ej. Fru Vannebo har sytt klädningar till sin flicka af "vjaz" som förr kostade 10-12 kop. men nu 8-10 rubel. Med lite broderier på sågo de emellertid helt nätta ut. ‑ Fkn. Leijonmark lofvade mig för ett par veckor sedan, att jag skulle få hvitt tyg till 2 kostymer ‑ piké ‑ när hon skulle få tyg för krigsfångarne. Hvarje dag sade hon sig af Tagieff fått löfte om det. Flere gånger har jag velat hålla vad om hvad som helst att intet tyg kommer, ty dyl. löften (jag menar Tagieffs) trodde jag ej på. ‑ Tur var det att jag ej höll vad ty till min stora öfverraskning kom hon i dag triumferande och visade mig tyget som ändtl. var kommet. Inte piké utan s.k. "rogozja" till hvita hela kostymer. Priset 4 rub. arschin synnerligen billigt. ‑ Nu gäller om man kan få sytråd o. andra tillbehör! En skräddare ‑ krigsfånge får visst sy kostymen /6/ såvida de ej skola evakueras snart. Att anlita en Baku-skräddare blefve väl för dyrtbart tänker jag. Kanske kan Anna Ivanovna åtaga sig att sy efter modell. ‑

          d. 15/8. ‑ Af Petroffs kår säges nu endast en obetydlig del blifvit hejdad. In alles begaf den sig i väg å 14 båtar hvaraf endast 4 st. återfördes till Baku. Hufvudstyrkan jämte artilleriet med ammunition säges ha lyckats undkomma. De båda kanonbåtarna som torde varit de enda fartyg, som kunde vara i stånd att upphinna den återstående eskadern och tvinga den till reträtt, ligga här i hamnen, som man tror, af fruktan att sjelfva blifva skjutna i sank af det gröfre artilleriet hos Petroff. Det är ej godt att säga om detta öfverensstämmer med verkligheten. Inte otroligt att de helt enkelt gjort gemensam sak med Petroff, d.v.s. ännu en gång slagit om ‑ d.v.s. vändt kappan efter en ny vind. Allt är nu endast en konjunktursak och den rörelse, som ha de största utsigterna att slå igenom o. således bringa sina anhängare de största fördelarna, har äfven förutsättning att få den största tillslutning. Det anses ej utom möjligheternas gränser att bolschevismen här kan ånyo komma till makten och då är det ju allt skäl i verlden att inte ännu alldeles bryta med densamma. ‑ Så tyckes flottan resonera o. man kan aldrig veta hvar man har den. Bolschevikerna lära ha hunnit göra af omkring 200 millioner under sin styrelse och man häpnar öfver hvart pengarna kunnat taga vägen. Att en ej ringa del stulits är intet tvifvel underkastadt men något torde väl gådt till produktiva ändamål och pengar borde ju finnas i öfverflöd, tycker man; så är nog /7/ också fallet, men folk ligger och håller på dessa bonds liksom förr på det gamla riksmyntet, som numera allmänt går under namnet "Nikolajevskija denga". Nya kunna ej mera tryckas, ty funktionärerna i den gamla stadsfullmäktige institutionen, som ju står som garant för ortspengarna ‑ bonds ‑ ha förstört sina namn på stenarne för att dymedelst hejda öfversvämningen af bonds. ‑ På senaste tid har "Sovjet narodnovo chozjaistvo" = folkhushållningsrådet, som bildat sig för genomförandet af nationaliseringen af all industri, låtit utge sina pengar, t.v. i endast en valör ‑ 50 rubler. Dessa ser man nu företrädesvis i rörelsen. Bankerna äro fortfarande klafbundna i sin verksamhet och kapitalerna der ligga oåtkomliga. Jag har liggande der omkring 50 000 rubel dödt kapital. Till all lycka har jag redan i vintras upphört att sätta in pengar i bank för att ha dem tillgängliga i fall av behof. På detta sätt har jag t.v. ej haft några svårigheter att bestrida nödiga utgifter och ligger ännu inne med samt har att få in den närmaste tiden tillräckligt att dermed fortfara. ‑

          D. 17/8. Matfrågan börjar blifva brännande. Bristen på lifsmedel gör sig med hvar dag mer o. mer kännbar. Kött finnes numera nästan ej alls på basaren. Eva lyckades i går komma öfver en liten filé, som jag ätit på i två dagar, huruvuda hon kan få något i morgon är den stora frågan. En höna kostar i dag 45 rubel o. Eva frågade om hon skulle taga en sådan. Jag sa' nej! Mjölken har i dag stigit till 5 rub. pr glas. Jag tar derför blott 2 glas hädanefter. Bordsmöret ‑ det så kallade ‑ har jag slutat att taga. Tack vare fkn L. som köper in för krigsfångarna /8/ får jag lite potatis ‑ à 6 rub. pr skp. ‑ o. ägg. Mjöl är den stora frågan att kunna få tag i. Det har nu gått upp i 500 rub. pr pud men det får man vara glad att få för.

          Turkarna sägas nu börja besätta byarna rundt omkring å Apscheron -från Mastagi till Mardakjän, Sirja, Turkend, Höusan o. säges vilja fram till Sich. Derifrån skulle de då beherrska inloppet till Baku och kunna då förhindra all tillförsel ‑ äfven från hafvet liksom de nu göra det från land ‑ En regelrätt hungerbelägring, således. Med Astrachan är sedan ett par dagar all trafik afbruten. Der herrska bolschevikerna ännu och deras politik har ju alltid varit att afbryta och alldeles förhindra all förbindelse med de orter, der deras meningsfränder ej hafva makten.

          I går traskade jag ut till "Voennyi Port" för att få ut lite pengar. Der sades mig, att Petroffs kår gaf sig i väg å 20 båtar ‑ deraf de 4 smärre, dock hejdade. ‑ De skulle dock endast gått till "Schiloj" ‑ en ö utanför yttersta udden af Apscheron. ‑ Der ha de hejdat flere båtar på ingående till Baku ‑ bl. andra fick Högman stå der 16 timmar, men släpptes sedan vidare. ‑ Talade med Högman i dag i telefon. Han har hemtat Volgavatten med hit ‑ 100 000 pud ‑ som han ännu ej lossast. Mina pumpar äro nu uppsatta o. i fullt arbete med överpumpning af Volgavattnet. ‑ H<ögman> lofvade att afstå ett halft pud mjöl som han lyckats komma öfver i Astrachan, samt lofvade försöka skaffa mera. ‑ Om han nu kommer att gå dit n.b. ‑ /9/

          Var i dag i ränteriet för att få pengar få anvisningen från "Voennyi Port" men fick inga. Finns inga pengar inne! Skulle bli om några dagar. Var sedan i "röda arméns" tekniska afdelning för att också få 5 300 rub. för levererade varor men fick äfven der lång näsa. Hade jag varit armenier hade jag nog fått men nu skulle jag få nästa lördag. Der liksom öfver allt på alla tongivande poster sutto bara armenier o. naturl. favoriserades deras landsmän. ‑ Varorna hade tagits af en ingeniör, som är jude, och han hade uttryckligen försäkrat att pengar skulle fås första lördagen efter sedan de tagits, d.v.s. i dag. Räkningarna samt ordern till kassan voro undertecknade af vederbörande kontorschef ‑ en jude ‑ och det behövdes endast formaliteten att få kommissariens påteckning också. Det syntes tydligt att allt var klart o. att pengarna också voro klara, men nej ‑ den fähunden, en ung spoling som vanligt ‑ han påstod att alla pengar för dagen voro slut, jag skulle kommit tidigare ‑ detta var dock kl. 12. ‑ Jag märkte alldeles tydligt att detta var endast förevändning, ty han sväfvade på målet och tycktes först ej riktigt veta, hur han skulle förhålla sig. Att det kokade inom mig är lätt förklarligt. ‑ jag hade största möda att beherrska mig. ‑ På kontoret gaf jag order att intet finge utlemnas till denna institution förr än pengarna för redan levererade varor betalts o. att för framtiden pengarna skola erläggas innan varorna få utlemnas. ‑

          De två senaste dagarna har det varit ett fasligt arbete i staden med nedtagning af allt hvad skyltar heter. För att få in pengar ha vederbörande kommit på den luminösa idén att beskatta skyltar med 100 rub. pr kvadratarschin pr år. Hvilket haft till följd att /10/ arbetarna fått en ny inkomstkälla med nedtagning af skyltar! Arbetarna förtjena, men inte de som derpå haft några förhoppningar! Min fönsterskylt med kullagret får jag väl lof att ta bort en vacker dag också ty att betala 100 rub. för den faller mig ej in. ‑ Lustigt nog lär i går en figur varit inne och sagt till att ta bort reklamen eller betala 100 rub. ‑ Kommer han en gång till, så ska' jag resonera med karlen ett slag. ‑ Den skatten är nog snart räknad, som de tänka ta in på detta sätt. ‑

          En annan luminös idé, som den nya "regeringen" kommit på, är att stadens innevånare skola, fördelade på sina rayoner, hålla nattvakt utomhus ‑ d.v.s. på gatorna. I går fick jag mig ett tillkännagifvande att jag jämte 4 andra af husets hyresgäster har att i natt infinna mig kl. ½ 2 vid posten här midt emot för att öfvertaga vakthållningen till kl. 5. Jag trodde, att man först skulle få revolver eller gevär på axel innan man gaf sig ut, men nej ‑ obeväpnad ska' man öfvertaga ordningens upprätthållande på gatorna. Jag är mycket nyfiken på huru saken ska' aflöpa samt hur jag kommer att bete mig, när en fyllsig rödgardist med laddadt gevär kommer o. antastar mig på nattkulan o. frågar mig hvad jag har ute att göra, då allt folket ska' vara inomhus efter kl. 10. ‑ Han kommer nog ej att reagera, om jag vill försöka att arrestera honom! Ja, vi får väl se hur saken kommer att vidare utveckla sig. ‑

          Fröken L. o. ej mindre oberlöjtn. Casagrande äro högst oroliga för sina krigsfångar. ‑ Engelsmännens härvaro börja låta känna sig, ty nu heter det, att alla skola evakueras ‑ men hvart?! Än säges det till Sich, än till Nargen. ‑ /11/

          d. 20/8. ‑ Har känt mig olustig ett par dagar. I förrgår fanns intet annat att få till middag, än ett par öfverblifna biffar från dagen förut. Den ena åt jag upp, men den andra var oätbar o. antagligen var den första inte heller alldeles frisk, ty mot qvällen kände jag mig lite ruskig o. på natten fick jag en häftig diarré. Tack vare en flaska rödvin, så kryade jag på mig under gårdagen och känner mig nu nästan normal igen, blott lite "slattrig".

          Natten till den 18/de begaf jag mig kl. ½ 2 till posten för att göra vakttjenst. Fick mig anvisad platsen vid hörnet nedanför vår våning tillsammans med en armenier. Der satt förut en soldat af gårdsvakten så vi voro ju tre i sällskap. Fick en hvit binda om armen med påskrift "Domovaja ochrana" hvilket var hela utrustningen! Natten förflöt lugnt och kl. 5, då det hade börjat att dagas, gick jag upp och kröp till kojs. ‑ Nästa gång går jag ej ut, om vi ej få en revolver ‑ åtminstone för syns skull! ‑

          Hade tänkt att i förrgår ‑ söndag ‑ ge mig ut till 4 pristan <Nobelbåtarnas brygga> för att träffa Högman, men det var för hett o. qvalmigt, sakta sydvind ‑ så jag afstod fr. nöjet. ‑ Soldaten ‑ krigsfången som tjenstgjort som fkn. L:s kalfaktor "fick sparken" härom dagen, sen det konstaterades, att han snattat en flaska rödvin, som de hållit på att tappa hemma. ‑ Jag har nog märkt att ett o. annat försvunnit ‑ småsaker visserligen ‑ och mest matvaror af det lilla som finns, men ej kunnat komma på honom förut. ‑ Jag börjar bli rätt "le" åt hela krigsfångebråket, men så länge jag för våningens skull har nytta deraf, får jag väl ge mig till tåls. Dessutom får jag hjelp med proviantköp, då fkn. L. hvarje dag köper in stora mängder af ett o. hvarje för krigsfångeköket, som /12/ står under hennes uppsigt. Min ordinarie mjölkkarl, som började hemta mjölk ett par ggr., är nu mobiliserad och då skaffar fröken L:s uppköpare ett par glas pr dag. Men i dag då priset höjts till 5 rub. pr glas och mjölken samtidigt blifvit än mera vattnig så har jag sagt till, att jag ej vill ha mera. ‑ Smöret var i går uppe i 34 rub. pr skp., brödet 15 rub. ‑ kött 7 rub!! Potatis 6/50. ‑

          Snart sitta vi utan mat alldeles. ‑ Kanske blir det någon ljusning om det bekräftar sig att bolschevikerna störtats äfven i Astrachan. Då kommer trafiken dit sannolikt att återupptagas och möjlighet yppas att få ett o. hvarje derifrån. ‑ Mjölet är uppe ända i 700 rub. pr pud säges det i dag. Om det är sant vet jag ej, men anser det ej otroligt ty i går var det 500 rub. enl. Evas uppgift. ‑ Engelsmännen synas vilja blanda sig uti lifsmedelspolitiken, ty de ha gjort sina framställningar och förslag i saken. ‑ Att upphäfva alla maximipris samt inställa alla beslag o. trakasserier med enskilda initiativtagare o. i st<ället> underlätta de senares trafik men under kontroll, att ej alltför vild spekulation bedrifves. Vidare, att lifsmedelskommissionen ändtligen skall sjelf taga om hand anskaffningen af lifsmedel, som är dess hufvudsakliga funktion men som hittills alldeles åsidosatts för rent kansliarbete etc. Med andra ord den har hittills utgjort den största hämskon för lifsmedelstillförseln i st<ället> för att vara den första att taga befattning dermed. /13/ Lyckas engelsmännen i denna angelägenhet åstadkomma en brytning med det gamla slentrianmässiga förfarandet, så ha de enbart derigenom gjort sig förtjenta af Bakus tacksamhet. ‑ Hvad de för öfrigt uträttat har jag ej lyckats få klarhet i. Det säges, att de, om ej direkt öfvertagit ledningen af försvarsanstalterna, så dock taga liflig del deruti. Löpgrafvarne utvidgas, taggtrådsstängsel anläggas äfvensom mineringar af terrängen företagas. Om turkarnes förehafvanden höres ingenting. Det är i dag 4 dagar som det varit alldeles lugnt o. stilla. En o. annan gång höres litet kanondunder. ‑ Månne det är lugnet före stormen. ‑ Hvad som händer ute i verlden är oss alldeles förborgadt. Dock talas om ‑ och skrifves äfven i de utkommande bladen ‑ ett fruktansvärdt nederlag för tyskarna å vestfronten, flera hundra tusen fångar o. många tusen kanoner. ‑ Det är med den indoeuropeiska telegraflinien (engelsk) som dessa meddelanden kommit öfver Persien. Nu har jag alltid ställt mig mycket skeptisk mot alla ententémeddelanden, men det vore ju rent af häpnadsväckande om inte något underlag af sanning förefunnes, då städer o. andra orter nämnas som återtagna af tyskarne.

          I dag mäles i tidningen om tyske fältmarskalk Eichhorns mord i Ukraina. Antagl. väl åter ett försök att locka tyskarne att dra bort trupper fr. vestfronten och derigenom försvaga densamma. En resande från U<kraina> säger att der råder fullkomligt lugn o. att lifvet går sin gilla gång. De enda som der lära vara missnöjda, är det lägsta proletariatet o. detta t<ill> f<ölje> af tyskarnas energiska åtgärder för att all /14/ röfvad egendom skall återställas till rätta egarne. ‑ En annan resande från Rostoff säger att äfven der är lugnt o. stilla ett riktigt paradis som han uttryckte sig. Allt mycket billigt, en mönstergill ordning, snyggt o. rent och lifligt på teatrar o. kaféer. ‑ I Tiflis lärer likaledes tyskarne infriat sina löften om ett bättre sakernas tillstånds införande. ‑ När skall ordningen komma till Baku!

          En ljusglimt se vi uti att general Bitscherachoff (<rysk text>) ‑ förre ledaren af operationerna till Bakus försvar ‑ nu tagit Petroffsk o. kört bort bolschevikerna der. ‑ Lyckas han rensa upp järnvägslinien till norra Kaukasus, så att det blir öppet för tillförsel till Baku, så är ju dermed mycket vunnet. Han har dessutom telegrafiskt meddelat, att han har, så fort väntade förstärkningar från Terska o. Kubanska distrikten anländt, kommer att vända söderut o. gå mot Elisavetopol! ‑ Månne det alltså skall lyckas att förhindra Bakus fall i turkarnes händer. ‑ Det förefaller som om någon antagonism mellan tyskar o. turkar skulle råda här i Kaukasus ty om det är sant, som det säges att det lär finnas omkr. 6 000 tyskar i trakten af Tiflis (i Grusien) så borde väl ej behöfts mycket mer för att Baku varit ett lätt byte. ‑

          Om den Petroffska kåren, hvars öde tager allmänna intresset i anspråk, säges att den nu är tillfångatagen. Alla båtarne, på hvilka den gaf sig i väg, äro återinförda till Baku och man säger att Petroff som Schaumjan skola vara arresterade. Det är utlofvadt, att dagens tidning skall meddela utförligare detaljer. P. tycks i alla händelser vara fast men S. säges ännu vara i frihet ‑ men hur. ‑ Det säges att åtskilliga sökt sin räddning genom att kasta sig i hafvet o. att massor af gevär och ammunition gått samma väg. ‑ Då fkn L. i söndags var ute /15/ på Nargen för att dela ut pengar till turkarne, hade det kommit en starkt beväpnad vakt o. konfererat med kommendanten. Hvad saken gällde lyckades hon ej få klarhet uti, men allt tydde på, att någon söktes ‑ trol. Schaumjan. ‑ Ute på redden ligger flera båtar ‑ deribland 4 Nobels, hvaribland Högman ‑ med en del af kårens manskap. ‑ Den skall tydligen sändas någonstans ‑ men hvart. ‑

          Fru Wiesler ringde upp häromdagen o. sade, att de nu ämnade ge sig af vid första möjlighet o. ville hon ha några upplysningar om kostnader etc. Jag begriper ej hvarför de väntat så länge med sin resa. ‑ Ute i Sv. staden lär de ha det något bättre med matförhållandena, ty de gamla leverantörerna från Kischli hemta då o. då lite af hvarje. ‑ Jag skulle kanske kunna få lite der också, men det blefve knappast någon ekonomi, ty att sjelf traska efter, det har jag ingen lust till, och att sända efter blefve för dyrt.- Under 10-12 rub. rör sig ej en ambal nu för tiden o. hvad skulle han då ha till villan. När man frågar en ambal, hvad han ska' ha, svarar han vanl. "ett skp. bröd" och då kan man ju ej invända något deremot. Det betydde förr i verlden 5 kop. o. det var ju så billigt, men i dag är det lika med 15 rubel!! I går var det en månad sedan jag kom hit o. då var priset 7.50 ‑ 8 rub! Alltså nästan dubbelt så dyrt nu. Ska det fortgå i samma progression så blir det minsann roligt!! Fuckelman sa' i dag att han tills dato gifvit ut omkr. 2 800 rubel denna månad. Sjelf har jag gjort af med 900 rub., deraf 240 rubel för vin. ‑

          Var i går nere på bulevarden ett slag. Der är nu upplyst igen och mycket besökt. Satt o. språkade med Otto en stund. ‑

          Från fronten höres ingenting ännu.

 

 

<Maskinskrift. Sid. 1>.

Den 22/8. Torsdag. Det säges, att Dosser och Mandelstam, de båda drifvande krafterna vid genomförandet af nationaliseringen af naftaindustrien, f.d. tjenstemän hos Nobelbolaget och medlemmar af folkhushållningsrådet, skola vara aflägsnade ur detta senare, och den förre af dem t.o.m. arresterad. Allt är numera möjligt: gårdagens styrande mästare kan i dag anses som den största skurken. Att de alltid varit hjertligt hatade, är säkert och att D. endast letts av egoistiska beräkningar, som nu för tiden tyvärr är så vanligt bland makten tillfälliga innehafvare, är åtminstone inte otroligt. Med M. säges saken ställa sig något annorlunda, han anses vara en idealist, som ej är mäktig den enorma uppgift, nationaliseringen dock innebär. Antagligen har den situation, de framkallat, med sina konseqvenser vuxit dem öfver hufvudet och derför få de nu ge vika ‑ frivilligt eller af nödtvång? Om detta får fattas som ett tecken till en begynnande återgång till det gamla sakernas tillstånd, får framtiden utvisa.

          Från fronten höres allt fortfarande ingenting. Några skott hördes i går i fjerran, men det var också allt. Tidningen i dag har heller ingenting nytt att förtälja. Engelsmännen sägas anlända i allt större och större kontingenter. Man är mycket intresserad af, huru deras politik kommer att gestalta sig här. Att de med tiden skola orientera sig åt någondera hållet ‑ armeniskt eller muhamedanskt, anses sannolikt. Blir det armeniskt, tror jag att förhållandena här bli alldeles olidliga, ty då få ju de ohängda a-narna vatten på sin qvarn och bli rent af olidliga. Det är nästan hemskt att höra hur innerligt hatade de äro inom alla lager af befolkningen. Man berättar fortfarande om upprörande fall af mord af qvinnor och barn samt fredliga tatariska landtmän på väg med sina produkter till staden, sedan dessa först frånröfvats dem! Ett enda sympatiskt drag hos detta folk kan jag finna, och det är deras oerhördt starkt utvecklade nationalkänsla.

          Ett par dagar har jag nu haft frispektakel framför mina fönster. Det har kommit båtar från Persien och Astrachan med folk, som varit där och gjort inköp af div. produkter. En enorm tillströmning af annat folk har framkallat den allra lifligaste kommers på sidant, som de tagit med utöfver sitt eget behof, d.v.s. till afsalu. Ett riktigt öronbedöfvande väsen råder då alltid vid detta köpslående. "Ordningens upprätthållare" äro de, som icke minst bidragit till oväsendet. Slagsmål mellan käringarna ‑ det är hufvudsakligast sådana, som varit på uppköp ‑ ha varit ganska lustiga att se på. Priset på mjöl säges ha sprungit upp till -700 rub. pr pud! Sjelf har jag köpt ett pud för 500 rub. Om det bekräftar sig, att bolschevikerna i Astrachan gått samma väg som här, så är det väl att vänta, att trafiken på A. skall upptagas snart igen, och då tänker jag, att Eva får ge sig dit upp och skaffa mjöl, smör och ägg samt potatis. I går kunde jag ännu få middag hemma, då hon lyckats komma öfver ett par skpd kött à 8 rub. Det räcker visst också i dag. Gubben Widlund, stackare, har det inte för roligt nu. Han har tagit till sig sin arbetares, Berglinds, småttingar och får nu föda dem också. Säger sig köpa bröd för 75 rub. om dagen! /2/

          Jag var nyss uppe i banken och språkade med direktören en smula om ett rykte, jag hört. Nämligen att engelsmännen lära ha för afsigt att öppna bankfilial hör. Saken har varit på tal och kommer att afgöras i ena eller andra riktningen i dagarna. Går förslaget i verkställighet, så betyder det en monopolisering i engelsmännens händer af allt affärslif här, ty i o. med detsamma torde alla ryska banker stänga sina kontor här. T<ill> f<öljd> af nationaliseringen ha de ju hittills varit praktiskt taget stängda, ty man har ju ej kunnat disponera sina kapitaler, då inga pengar ha inkommit från hufvudkontoren och alla insättningar uteblifvit af kända orsaker. Hur det kan komma att gå med insättarnas kapitaler på löpande räkningar, är mycket osäkert och fara är, att de helt eller delvis gå förlorade! Ett trefligt perspektiv, i sanning!! Bankdirektören sade mig, att Wolga-Kamabankens huvudkontor i Petersburg, den kanske största af Rysslands privatbanker, lär anmodats att återtaga ledningen af sina affärer som förut, hvilket skulle betyda, att nationaliseringsidén äfven på det området ej motsvarat de beräkningar eller förhoppningar man fäst vid densamma. Banken i fråga lärer ha kategoriskt vägrat att gå in på den saken, sedan de makthafvande så till den grad intrasslat alla affärer, och dessutom förstört en massa dokument och handlingar, att ingen möjlighet finnes att reda upp härfvan. Bifalles förslaget om öppnandet af en engelsk bank, menar bankdirektören, att det vore liktydigt med en bankruttförklaring af de ryska bankerna, då gifvetvis derigenom den sista skymt af förtroende, de dock trots rådande förhållanden ännu egt, otvifvelaktigt skulle försvinna. Han funne det derför vara det olyckligaste steg, som någonsin kunde tagas, att bevilja engelsmännens förslag.

 

Den 26/8. Måndag. Har nu några dagar ej kommit mig för att skrifva. En kollossal nordan häromdagen afkylde luften ett par dagar ganska betydligt, men ‑ hu hvad det dammade! Hemma en sannskyldig Sahara-öken. Vattenfrågan har blifvit brännande, trots vattnets släckande egenskaper. Man får nu en half vedro pr. man om dagen, och det är icke tillräckligt, om man vill hålla sig så ren, som man borde. I går afton kunde jag ej ställa te åt mig, då jag i så fall ej skulle haft tillräckligt fär att i dag koka kaffe till frukosten. Olyckligtwis har fkn Leijonmarcks krigsfånge-betjent insjuknat ‑ antagligen dysenteri -, så att jag har ingen, som kan springa till budkan på Birschewaja-torget efter <vatten>. Vattenledningen är nämligen afstängd till samtliga hus, så att en hvar måste hemta från budkorna. Det är naturligtvis ett fasligt besvär, nu måste man stå i kö efter vatten i timmotal. Det blir nog ingen annan utväg än att jag sjelf får gå efter vatten t.v. Som synes, blir det allt bättre och bättre här i alla afseenden.

          Det synes arta sig till lite större liflighet på fronten. Turkarna tyckas göra små framstötar då och då, åtminstone hör man allt emellanåt kanonad lite lifligare, och på åtskilliga ställen i staden ha granater slagit ned och äfven dödat åtskilliga människor. I synnerhet i trakten av Schemachinka komma nedslag alla dagar. I lördags, då jag satt på bulevarden och njöt af den friska luften efter nordan, hörde jag tydligt fem skott och kort /3/ derpå ‑ jag räknade 12-15 sekunder ‑ nedslagen med väldiga skrällar, som om de slagit ner helt nära någonstans i fästningen. Publiken på bulevarden förhöll sig märkvärdigt nog alldeles lugn och något tecken till oro märktes alldeles ej. Mera uppståndelse väckte det, då hela bulevarden omringades af militär. Det visade sig, att man sökte efter desertörer, vid utgången måste hvar och en ‑ dock ej qvinnor och barn ‑ uppvisa sina papper samt underkasta sig kroppsvisitation d.v.s. man kände på kroppen, om vapen fans. De flesta tycks gripits af skrämsel och störtade till utgångarna, der genast långa köer bildades, som slingrade sig som ormar in på bulevarden. Jag väntade, tills passagen var fri och visade då upp mitt pass, hvarpå jag fick passera utan kroppsvisitation. De tyckas dock taga liten hänsyn till utlänningar.

          Petroffkåren förorsakar vederbörande fortfarande åtskilliga förtretligheter. De hållas internerade på flera båtar här ute på redden, bl. andra står också Högmans båt fullastad med rödgardister, som man ej vet, hvad de ämna göra med. Förutom en massa vapen och ammunition sägas de ha vräkt i hafvet också en hel del proviant, bl.a. 10 000 pud te!! Om det också är åtskilligt öfverdrifvet och låt vara endast 1000 pud, så representerade det ett värde af 3 a 4 millioner rubel, då te lär kosta 80 till 100 rub. per sk. Från alla kanonerna äro låsen borttagna och kastade öfver bord, och då dylika näppeligen kunna tillverkas här, så äro kanonerna oanvändbara för försvaret af Baku. Manskapet lär bestå af det värsta utskum, man gerna kan tänka sig och till största delen af ester, letter och ‑ finnar! Rödgardister, som efter inbördeskriget i Finland begifvit sig i bolschevikernas sold.

          Var i går ute i villan och helsade på Lessner, som återkommit hit. Af bolschevikregementet blef han ju förständigad att lemna Baku, och jag fick ej träffa honom, innan han försvann. Resan från Petrograd, dit han då begaf sig, tog 10 dagar, hvilket numera kan anses normalt. Hade hoppats få post med honom från Sverige, men intet kom, blott ett par affärsbref. Jag misstänker, att brefven hemifrån ligga i Moskva hos Widerström, och då derifrån mycket sällan komma resande, äro förhoppningarna på snar post icke stora.

 

Den 29/8. Torsdag. Förslaget om engelsk bankfilial här tycks hvila, ty ingenting höres derom så länge. Deremot synes en lättnad i de ryska bankernas verksamhet närma sig. De få nu betala ut 1200 rub. pr. månad på löpande räkning mot endast 600 förut, och direktören i min bank sade mig i dag, att äfven denna summa kunde något öfverskridas i händelse af behof. Det synes som det nya systemets män skulle inse galenskapen i den hittils följda politiken och omöjligheten att fullfölja densamma i alla dess konseqvenser och derför vilja försöka återföra affärslivet i normala gängor. Hufvudsaken är att så småningom återställa förtroendet till penninginstituten, och det är minsann ej det lättaste, så skakadt detsamma blifvit hittills.

          I förrgår kom Högman in och åt middag tillsammans med mig. Till all lycka hade Ewa tillräckligt med mat hemma, så han fick sig ett sådant mål, som /4/ han ej ätit sen han kom ombord. Der lär maten vara allt annat än aptitlig. Han hade ändtligen blifvit af med petroffarna, som han haft ombord mer än en vecka. Ett förskräckligt lif hade de fört ombord och flera gånger hotat att kasta honom i hafvet. En gång hade de t.o.m. gripit tag i armen liksom för att sätta hotelsen i verket, men då han helt lugnt hade sagt åt dem att han då åtminstone blefve befriad från ett sådant pack, hade de visst låtit detta imponera på sig, så de släppte honom. Nu ligger han och väntar på order, hvart han ska gå och när. Förhållandena i Astrachan lära åter ändrat sig till bolschevikernas förmån, så trafiken är fortfarande afbruten dit, då ingen vill riskera att utsätta sina båtar för att blifva beslagtagna af packet der. Dessutom husera på hafvet 5 st båtar som kapare och ställa till all möjlig oreda. Det är armerade transportbåtar, som ligga och bevaka traden till Astrachan. Engelsmännen sände i början på förra veckan en kontingent till Derbent för att komma general Bitscherachoff till hjelp, men blefvo hindrade af dessa kaparbåtar och måste vända om med oförättat ärende. Trots att de radiotelegrafiskt anhållit, att ett af krigsfartygen skulle komma upp för att jaga bort piraterna, sändes intet. Man vågade antagligen ej afvara något här. Nu armeras ett par båtar för en ny expedition till Derbent. Om den numera kommer att sändas, ty ställningen här blir allvarsammare och allvarsammare? I förrgår gjorde turkarna en framstöt vid Binagadi, något bortom Baladschari. På denna sidan stodo engelsmännen i centern och armenska bataljoner på flyglarna. På högra flygeln höllo de inte stånd utan gaf sig genast på flykten och blottade den så att turkarna kommo engelsmännen i ryggen. De förlorade 120 döda, tre kanoner och några kulsprutor. Hur många sårade och om fångar tagits, har ingen kunnat meddela. I dag säges, att bakinska trupperna lemnat äfven Baladschari, samt att turkarna från byn Kala tågat mot Surachani, som kanske i detta nu är besatt. Allt tyder på att vi stå inför ett snart afgörande och allmänna meningen är att turkarna inte komma att röna något starkare motstånd. De lära nu ha fått ganska betydande förstärkningar äfven av reguliera tyska trupper! Tidningarna mäla om en uppfordran, undertecknad af tyske befälhafvaren, att uppge staden utan strid mot garanti, att inga turkiska trupper i så fall skulle komma in i staden utan endast tyska! Hvilket svar lemnats derpå säger ej tidningen, men talade mycket hånfullt om detsamma. Kanske vi i nästa vecka ha att vänta det afgörande slaget. Enstaka skott höras då och då, här inne i staden, men i utkanterna talas om ganska stark sådan hvarje dag.

          Komma turkarna in i staden, vill jag ej ge mycket för armeniernas lif! Det är då ganska troligt, att tatarerna då komma att taga den blodigaste hämd för Marsdagarna och öfriga tidigare föräderier. Vore ytterst intressant att veta, till hvilken uppfattning engelsmännen kommit om dem. De borde nu ha haft åtskilliga tillfällen att lära känna dem. Sjelf har jag nästan dagligen tillfälle att späda på min redan djupa antipati för dem, och jag kan ej hjelpa, att jag inte kan ha stort medlidande med dem.

          Jag försöker föreställa mig situationen, när grannarna komma och söka skydd hos mig som neutral stats medborgare, i händelse det skulle bli en /5/ allmän massaker på armenarna. Dem d.v.s. grannarne har jag ju ingenting emot personligen och är således endast likaså skyldig som villig att lemna allt möjligt skydd. Men frågan är den, hur långt är jag skyldig drifva denna min rent mänskliga plikt? Är jag skyldig att dervidlag riskera mitt eget lif? Jag tänker mig det fallet, att de tagit sin tillflykt hit, och några bofvar stryka omkring och söka efter armenare; man har sagt, att här finnas sådana gömda och de fordra att få dem utlemnade eller mitt hedersord på att inga finnas! Jag hoppas, att en sådan situation aldrig skall inträffa, ty jag vet sannerligen ej, hur jag skall förhålla mig!

          Högman blef här öfver natten och dagen derpå följde jag med honom ut till svarta staden med barkassen, som nu återupptagit sina turer, mot afgift af 40 kop. Sål. finnes åtminstone den möjligheten att komma till sv. staden utan att behöfva traska till fots i värmen. Fröken L. är krasslig, men går ändå uppe, klagar öfver ondt i fötterna och korsryggen, hvilket doktorn förklarar vara en sorts influensa, som f.n. grasserar här.

 

Den 3/9 Tisdag. I krigspolitiskt afseende står saken ungefär på samma punkt. Turkarna utveckla dock en lifligare artillerield och synnerligast på eftermiddagarna höres kanonaden tidtals rätt lifligt. Här och hvar i staden slå granaterna ner och förorsaka rätt mycken skada, dock ej så många offer. I lördags, när jag kom ner till bulevarden, der vi aftalat med Otto att träffas, blef jag öfverraskad af att finna den nästan fullständigt folktom. Knapp 20 personer kunde jag räkna. Allt emellanåt hördes dundret och nedslagen af granater. Då jag passerade Merkurjefskaja måste en sådan slagit ner på någon tvärgata alldeles i närheten, ty skrällen var väldig. Sedan visade det sig, att ett hus på Polisgatan blifvit ganska ramponeradt, utan att dock någon blifvit skadad. Otto kom ej och förklarade sedan, att då tre stycken granater slogo ner alldeles i närheten af bulevarden ‑ en i vattnet vid Merkuribryggan tätt bredvid fartyget, der engelska staben tagit sitt qvarter, så fann han situationen lite riskabel och hade gett sig af hem igen. Emellertid blef jag qvar på bulevarden och folket började komma tillbaka dit igen så småningom. Träffade sedan Biering och Delin, med hvilka jag underhöll mig. Turkarna sägas i går ha kommit fram till Balachani och besatt det fjerde polisdistriktet der, men i dag ha dragit sig tillbaka igen. I morgse beskjötos ett par flygmaskiner från deras sida rätt häftigt. För ett par dagar sedan nedskjöts också ett och man kunde se, hur maskinen tog öfverhalning och de båda passagerarna föllo ur och störtade ner. Naturligtvis slogo de ihjäl sig. De bakinska trupperna lära massvis fly från fronten och lemna engelsmännen qvar att uppehålla turkarna. Det är klart, att de dertill äro alldeles för svaga. De lära vara in alles 3000 man, men naturligtvis icke alla i elden på en gång. Det lär vara minst 40000 man mobiliserade här, hvaraf emellertid öfver 20000 dock endast uppbära sina krigslöner, men strunta i att infinnna sig vid fronten. En soldat har numera 800 rubel i månaden!! I dag har jag hört, att engelsmännen skola öfvertagit kommandot öfver samtliga trupper och således ledningen af försvaret och redan skjutit en hel del desertörer! Sådant läder ska sådan smörja ha! /6/

          Rykten förkunna, att öfverläggningar om stadens öfverlemnande åt turkarna utan svärdsslag varit å bane, men det har ej varit mig möjligt att få dessa rykten bekräftade. Dröjsmålet med turkarnas intåg i staden förklaras på allehanda sätt. Somliga förmoda, att de vilja locka så många engelsmän som möjligt hit för att på en gång oskadliggöra så många som möjligt. Dock finnas de, som ännu hoppas på att staden skall kunna hålla sig och att turkarna aldrig komma in, men de äro i försvinnande minoritet. Man bara förvånar sig öfver belägringens långsamhet. Under tiden blir matfrågan allt svårare och svårare. En dag kunde Ewa ej få någonting på basaren. Hemma fanns blott en kotlett qvar från dagen förut, så att vi fingo med fröken L. dela den. Potatisen har räckt till i går, men nu är den också slut och ingenting att få på basaren. Lite bruna bönor och gröna ärter har jag qvar hemma för några dagar. I förrgår kom Ewa öfver en filet, som räcker ännu i dag, om den blott hållit sig och ej blifvit dålig. Så länge det finnes mjöl, te och socker, går det ju ingen nöd på oss. Fkn L. ligger till sängs sedan tre dagar och måste hålla sig der ännu några dagar. Det lär vara reumatism, hon lider af, något som hon haft förr och nu tydligen fått recidiv af. Hon kan ej stå på fötterna för smärtor. Stackarn har det minsann ej för roligt att ligga ensam hela dagarna utan att kunna få besök af en enda människa. En krigsfånge, som i hemlighet är qvar här, passar henne. Eljes äro alla fångarna återsända till Nargen och det är egentligen förbjudet att behålla några i land. Jag tycker derför ej om, att mannen är qvar, men dels låg han sjelf i dysenteri, då öfverflyttningen skedde, och nu behöfver fröken någon passopp. Han är strängeligen tillsagd att inte visa sig utom dörrarna, inte en gång på galleriet, för att ingen ska se, att han ännu finnes hemma.

          Min ingeniör har alldeles tappat hufvudet. I fredags förkunnade han, att han ovillkorligen ville ge sig af med en båt, som skulle afgå till Astrachan. Ville försöka ta sig fram till Ukraina, derifrån han är hemma. Jag försökte tala förnuft med honom och föreställde honom omöjligheten att nu resa till Astrachan, der bolschevikerna sägas återtagit makten, och t.f. af kaperierna på hafvet, som omöjliggöra fartygens afgång från Baku. Det är som att tala för döfva öron. Han var så rädd ‑ för hvad? ‑ och skulle ovillkorligen i väg. Vore han ensam, kunde han ju riskera färden, men att utsätta frun och synnerligen pojken för en resas vidrigheter f.n. fann jag ansvarslöst. Detsamma predikade alla hans närmare bekanta också. Men nej, i väg skulle han, och på e.m. samma dag gåfvo de sig i väg till bryggan, derifrån båten skulle gå. I söndags kom han helt slokörad hem till mig och det visade sig då, at båten blifvit uppehållen och ovisst vore, om de öfverhufvud skulle afgå. Men en annan båt med krigsfångar, som skulle evakueras, stode färdig att afgå med en pråm på bogser, på hvilken passagerare finge medfölja. Som på densamma emellertid ej fanns ens vatten, så ville han försöka genom fkn L:s bemedling få tillstånd att komma ombord på båten med krigsfångarna. Då hon dervidlag sade sig absolut ingenting kunna uträtta och ej heller Biering kunde anträffas, måste han foga sig i ödet och uppge resan t.v. I tre dagar hade frun med pojken setat på bryggan i solgasset och afvaktat båtens afgång. På qvällen hade de gått till bekannta för att tillbringa natten, då de redan uppgifvit sin våning, d.v.s. öfverlåtit den åt /7/ bekanta och ej mer disponerade den sjelf. För bagagesläpning fram och tillbaka sade han sig ha utgett mer än 500 rubel dessa dagar!!

 

Den 5/9 Torsdag. I dag är det tredje dagen, som förflutit tysst och stilla, d.v.s. utan att man kunnat höra någon kanonad. Hvad detta skall betyda, är ej godt att säga. Har deröfver hört skilda förmodanden. Ryssar ha gifvit den förklaringen, att situationen sedan förrgår morgse förändrats högst betydligt till deras förmon. Tystnaden påstå de bero på att fiendens kanoner bragts till tystnad genom lyckadt bombardemang med granater från aeroplan. Vidare hafva händelserna i Petroffsk, der Bitscherachoffs armé lyckats fördriva bolschevikerna, tagit för äktryssarna en gynnsam vändning, i det att B. der förenats med sin broder samt generalerna Ljachoff och Alexejeff, som kommit norrifrån med ganska betydande truppstyrkor. De skola nu vara på väg hit till Bakus undsättning. Detta låter mycket plausibelt, då jag i förrgår såg, att en hel del båtar gingo ut från Baku ‑ hvart? ‑ sannolikt till Petroffsk för att transportera trupperna hit. Järnvägen är nämligen på sina ställen förstörd, så att landvägen skulle transporten taga allt för lång tid. Det antages, att om ett par dagar kunna betydande förstärkningar väntas vara här. Om allt detta verkligen bekräftar sig, så skulle utsigterna för försvaret af Baku ju ljusnat ganska afsevärdt och turkarnas sak försämrats i motsvarande grad. En annan version, som dock ej utgår från äktryssarna, förklarar situationen sådan, att förhandligar verkligen föras med fienden om stadens kapitulation och att ett vapenstillestånd med anledning deraf ingåtts. Den förra versionen förefaller mig dock troligare. Men detta skulle då tyda på, att turkarna allt fortfarande missräknat sig i sina planer och satt in för liten kraft för att kunna nå ett gynnsamt resultat. Frågan är nu, om sjötransporten af trupperna kan försiggå under tryggade förhållanden. Om de omtalade fem piratbåtarna talas numera ingenting. Ha de oskadliggjorts, hvilket väl får anses troligt, då kanonbåten "Kars" varit uppe vid Petroffsk och deltagit i bombardemanget från hafvet? Troligen har den då också oskadliggjort piraterna eller dessa dragit sig undan utom räckhåll för kanonbåten, som väl sannolikt kommer att konvojera transportbåtarna till Baku. En annan fara för sjötransporten skulle ligga deri, att inloppet till Baku beherrskas af turkarne, derest det bekräftar sig, att de numera besatt alla omkring Baku liggande byar, deribland också byn Höusan, belägen vid hafvet ungefär halfvägs mellan Baku och udden Apscheron förutsatt naturligtvis, att turkarna der besitta tillräckligt med artilleri. Infarten till Baku kan svårt hotas derifrån, men genom en mycket lång omväg kanske dock aflöpa utan risk.

          I "inrikes"-politiken dominerar matfrågan fortfarande och mycket skrifves och talas om densamma, utan att dock några effektiva åtgärder vidtagas för att underlätta matanskaffningen. Kött kostar nu 18 rub. pr. skp, men finnes ej alla dagar. En höna 100 rub! Några ägg hade Eva lyckats komma öfver häromdagen i sv. staden till 3/50 pr.st. Bröd köpte jag i går för 14 rub. pr. skp. Potatis 10 rub. pr. skp. (Delin hade samma dag fått betala 14 rub.) Blott 6 skp. funnos att få. Arbuser från 25 (mycket små) till /8/ 50-60 rubel! Smör och mjölk har jag upphört att reflektera på för länge sedan och vet derför ej, hvad de kosta f.n. Min kontorsvakt, som för ungefär en månad sedan for till Lenkoran för att köpa mjöl och sedan dess ej låtit höra af sig, hvarför jag ansåg honom som rymmare med mina pengar ‑ 1000 rubel ‑ kom i dag tillbaka utan mjöl. Han hade köpt 3 pud, men dessa hade blifvit honom fråntagna af matroserna på båten under förevändning, att han ej hade tillstånd från sin huskommite att göra inköp i Lenkoran. Naturligtvis var detta blott en förevändning för att bestjäla honom på mjölet, som matroserna antagligen sjelfva sedan försålde och förtjenade storkofvan på. Sedan hade han insjuknat och legat i Lenkoran tills nu. Intet mjöl fick jag. 645 rubel hade han gifvit ut för 3 pud, hvaraf jag tog halfva förlusten på mig. Det blef ju en dyr historia och det är ju möjligt att han lurat mig, fast jag vill ej gerna tro det. Lefnadsvillkoren antaga här allt svårare och svårare former, och det är mig en fullkomlig gåta, hur den stora massan kan reda sig mot den rena hungersnöden. Alla människor hafva magrat mycket. Sjelf har jag bibehållit min vigt, sedan jag kom tillbaka hit (3 pud 28) kanske ökat ett skålpund i stället, d.v.s. omkring 59 kilo. I Tyringe vägde jag 58 kilo naken.

          Fkn Leijonmarck har i dag varit uppe något och är således bättre. Hon tänker endast på sina krigsfångar och hur de kunna haft det under hennes tvungna frånvaro. Jag tänker de senare också saknat henne ännu mera, ty hon är fortfarande den drifvande kraften i vården om dem. Fantiserar om resa hem öfver Konstantinopel, sedan turkarna väl tagit Baku och förbindelsen vesterut öppnats. När den stunden kommer, OM den gör det, hoppas jag på lättare förbindelse med Vesteuropa och således äfven Sverige.

          I svarta staden har jag ej varit på mycket länge och vet ej derför, hur landsmännen må, men förmodar, att de hafva det ungefär som vi stadsbor. Wieslers vänta på förbindelsens med Astrachan öppnande för att ge sig mot norden. Antagligen kommer det då att bli en fullkomlig rusning härifrån, ty alla vilja ha mat.

 

Den 6/9 Fredag. Fortfarande tyst på fronten. En bekannt med en medlem af diktaturen meddelar mig i dag, att han af denne fått kategoriskt meddelande om att turkarna dragit sig tillbaka från fronten häromkring och med hela sin träng tågat mot Aljat, en station längre bort på Tiflisbanan. Hvad detta skall betyda, är ännu omöjligt att förstå. Optimister finna deruti, att turkarna uppgifvit afsigten att taga Baku. Mig förefaller det otroligt, att de nu skulle utan svärdsslag uppgifva försöket och öfverlemna Baku till engelsmännen. Om man än kan tänka sig, att turkarna måhända kunna anse sig för svaga dertill, låter det dock ändock ofattligt, att tyskarna skola finna sig i en sådan situation. Kapitulationsförhandlingar hafva faktiskt förts och främmande makters konsuler hafva närvarit, men som de lära gifvit sina hedersord på att ej yppa något om förhandlingarna, så lönar det sig ju ej att intervjua honom i saken.

          Ofvanstående skrefs i förmiddags. Nu fortsätter jag på aftonen. Ryktet om turkarnas återtåg var, som jag antog, falskt, ty vid 7-tiden hördes med /9/ ens förnyad häftig kanonad, denna gång mot våra trakter, ty nedslagen föllo i trakten af Telefonnaja samt på Birschevaja-torget, numera Frihetstorget. Från min balkong kunde jag se, huru folket började rusa åt alla håll och inom kort voro alla gatorna alldeles folktomma. Kanonaden räckte ungefär en timme, men sedan dess har det varit tyst igen. Turkarna ha således ännu ej uppgifvit tanken på Bakus eröfring och allt tal derom visar sig lögn. Ofrivilligt frågar man sig, om diktaturen är så dåligt informerad, eller den afsigtligt utsprider falska rykten, och hvarför?

          Återigen mäla tidningarna om för ententen lyckade operationer på vestfronten, eröfrade städer, massor af fångar och krigsbyte. Besannar sig detta så synes krigslyckan börja svika tyskarna. Månne det får uppfattas som ett tecken till fredens närmande!? Tyvärr kunna vi här ej bedöma, i hvad mån alla tidningsnotiser öfverensstämma med verkliga förhållandena, men något faktiskt underlag för dessa meddelanden torde dock finnas, då de härstamma från engelska källor genom Persien och väl ej kunna vara rena fantasier. Eljes lefva vi i fullständig afskiljdhet från Ryssland och öfriga Europa och veta absolut ej, hvad der försiggår. Rykten förmäla om chekoslovakernas fortgående frammarsch och om såväl engelska som franska och japanska truppers framryckning i afsigt att förena sig med checko-slovakerna och bilda en ny front mot Tyskland via bolschevikväldet i landet. Man har numera blifvit så van vid detta lifvet i så att säga i en säck, att man ej känner den tomhet efter nyheter utifrån, som förr vid den normala postgången gjorde sig så kännbar, så snart posten någon dag uteblef, och man således icke fick några tidningar. Man var formligen sjuk, då tidningarna uteblefvo, t.o.m. den tid, då de voro som värst misshandlade af censuren och det just ej fanns mycket qvar af det läsvärda i dem. Nu är man så van vid att ej få någon post om dagarna, att jag ej ens tänker på att titta efter i postfacket, om möjligtvis post finnes. På svenska tidningar har jag f.ö. ej prenumererat för i år, men gubben Widlund får sig tillsändt Svenska Dagbladet ibland och då vandrar det förstås omkring i hela svenska kolonien, som med girighet sluka nyheterna. Två bref har jag fått med posten, sedan jag kom tillbaka, näml. ett af den 17 juni och ett af den 10 juli, båda affärsbref från Stockholm.

          Min ingeniör går fortfarande och väntar på reselägenhet till Petrofsk ‑ till Astrachan allt ännu ingen trafik. Springer alla dagar på bryggorna för att hålla reda på båtlägenheter. D.v.s. det är hans fru, som får springa, ty sjelf vågar han ej visa sig alltför mycket af fruktan att blifva haffad och tvångsmobiliserad trots att han har papper på att han t.v. är frikallad från mobilisering. Men sådana papper kunna när som helst bli förklarade ogiltiga och innehafvarna helt enkelt tagna på gatan och utan vidare ceremonier skickade till fronten. Det är i synnerhet armenierna, som visa stor energi i denna sport, men alltid ‑ mot andra nationaliteter. Här finnes en särskild mobiliseringsbyrå, som ju skulle ha kontrollen i denna sak om hand, men i de allra flesta fall är det den armeniska nationalkommitén, som tillvällat sig makten att besörja denna kontroll. Naturligtvis utan någon som helst laglig rättighet dertill. Således ytterligare en anledning /10/ till att hatet mot armenierna växer sig starkare dag för dag. Engelsmännen sägas nu hafva kommit till klar insigt om, hvad de kunna hafva att vänta <af> armenierna vid försvaret af Baku. Eller rättare sagt, att de dervidlag absolut ej kunna lita på dem.

 

Den 9/9 Måndag. I går tog jag mig en promenad till Otto i Bailoff och hade med honom kommit öfverens om att fara till hans gamla borrfält i Bibieibat och der gå i badstun. Hemma har jag endast nödtorftigt kunna hålla kroppen ren från den värsta smutsen, ty på grund av vattenbristen har den största ekonomi med detsamma måst iakttagas. F.ö. har vattenledningen nu öppnats till samtliga hus igen, så att man får hemta derifrån de två vedråer, som jag är berättigad att få pr. dygn. Det var en sann njutning att få tvätta sig grundligt ren en gång igen. Otto bjöd sedan på middag med herrliga plättar ‑ riktiga svenska plättar med sylt. Å det smakade något!! Vi förundrade oss ej så litet öfver tystnaden från fronten; intet hördes nämligen från något håll, blott då vi gingo hem på aftonen vid 7-tiden hördes enstaka skott helt doft i fjerran. Men det visade sig, att det varit helt annat än tyst under dagens lopp, fast vi ej hört något på grund af afståndet. På förmiddagen hade det varit en mycket liflig kanonad och en massa granater hade slagit ned på olika ställen i staden, man säger ett 30-tal. I dag gjorde jag en liten rond för att titta på förödelsen. På Lalajeffs gata (der hotell Europa ligger) hade en 6-tummare ramponerat hörnhuset, der Ermans apotek är beläget, vid hörnet af Parapeten och Olginskaja var ett mindre hål i trotiaren, och huset der Tschaschka tsaj har sin lokal, hade träffats af en granat, som slagit af gesimsen på taket och derifrån gått in i Akopoffs bosättningsmagasin, som lyckligtvis t.f. af helgdag var stängdt, eljes hade kanske en eller flera strukit med på kuppen. Två granater slogo ned i exekutivkommitens lokal i stadsklubbens vinterlokal, der just sammanträde pågick som bäst. Stor uppståndelse naturligtvis, underligt nog blef ingen skadad. Flera andra hus blefvo mer eller mindre ramponerade och här och hvar kunde man se krossade fönsterrutor, men jag har ej hört, att någon fått sätta lifvet till.

          Fkn Leijonmarck var i går ute på Nargen för att se till, hur fångarna nu ha det. Det artar sig att bli samma elände der, som i vintras, då hon kom hit med dr. Lindholm. Dagligen dö 22-25 man, hufvudsakligen af brist på nödig tillsyn och skötsel. Maten är naturligtvis också si och så, och kan ej annat vara i dessa vargatider. Fkn. L. tager sig alltid så nära vid, när det ej går som <hon> vill i fångangelägenheterna, och är mycket uppbragt på konsulaten, som hon finner ej lägga in tillräcklig energi mot myndigheterna. Medel saknas ju ej, ty hundra tusentals rubel ställas till deras förfogande för förbättrande af fångarnas ställning. Det har nog märkts af fångarna, att fkn. L. varit sjuk en veckas tid. Skulle konsulerna inte ha henne, som låge öfver dem, undrar jag just, hur de stackrarna skulle ha de på "dödens ö"!

          Märkvärdigt ändå, hvad tiden går jämförelsevis fort, fast det nästan ingenting <är> att göra. Jag går på kontoret hvarje dag från 10-2, och det händer att dagar gå, då ingen människa synes till, och kommer någon förfrågan, så /11/ är det vanligen på något, som jag ej har på lager. Skulle arbetet gå sin normala gång och behofvet af varor vara det normala men med nuvarande priser, så skulle mitt lager vara värdt minst en million rubel. Det låter ju storartadt, men begreppet får allt reduceras ganska väsentligt, om man tar i betraktande här gällande penningars sannolika värde. Vi ha nämligen f.n. endast bons i rörelsen, och huru mycket släppts ut deraf, har ingen kunnat upplysa mig om. Före bolschevismen, d.v.s. ungefär vid tiden för min resa hem i vintras, hade stadsförvaltningen beslutat utgifva sina bons, som äfven kommo ut, men i begränsade belopp och under effektiv kontroll. Man säger, att sådana bons släppts ut till ett belopp af 75 millioner rubel, hvilket äfven torde ha varit tillräckligt för allmänna rörelsens behof af kapital. Sedan bolschevikerna kommit till makten, lär tryckpressarna ha arbetat för högtryck och bons af stadsförvaltningens typ släppts ut i oerhörda massor ‑ hur mycket är en stor fråga?! Sedan industrien nationaliserats och det s.k. folkhushållningsrådet bildats och öfvertagit högsta förvaltningen af finanserna, har detta senare börjat utgifva nya bons, t.v. i valörer af 10 och 50 rubel, men andra väntas komma efter, och numera ser man nästan endast dessa sedlar i rörelsen. Dessa massor af pengar, som utslungas i rörelsen, äro gifvetvis en mycket bidragande orsak till de dagligen i höjden stigande priserna, ty det är ju klart, att blotta möjligheten att någon gång i framtiden kunna lösa in dem mot det förra riksmyntet, skall minskas för hvarje million, som utsläppes. Deraf kommer sig, att man i dag ej kan fixera något pris med giltighet ens i dagar. Jag följer massans exempel och rättar mina priser i proportion efter priserna på lifsmedeln. D.v.s. ej i samma proportion, ty då skulle jag komma till helt enkelt svindlande sådana, men på ett ungefär. Lifsmedel äro nu i genomsnitt 150-200 gånger dyrare än före kriget. T.ex.

            1914                                                    Sept. 1918

1 skpd bröd kostade                                        0.05                 18:-

1   "  potatis  "                                                   0.03                 12:-

1   "  lök      "                                                    0.02 (?)            3:-

1   "  kål      "                                                    0.05                 10:- (? finnes ej)

1   "  mjöl     "                                                   0.08                 18:-

1 gl.  mjölk    "                                                  0.05                 10:-

10 st. ägg      "                                                  0.30                 40:-

1 skpd kött     "                                                0.16                 18:-

           Summa Rub.                                          0.74                 129:-

 

Ett par pumpar, som jag ännu i höstas sålde för 6000 rubel har jag för en månad sedan tagit 30000 för samt för borrstål, som samma tid gick för 25 rub. tager jag nu 90 rubel, hvilket egentligen är för billigt och jag derför måste ytterligare höja. På kredit ger jag numera ingenting, äfven till de nya officiella myndigheterna, utan pengar i bordet först. Man kan ju ej veta, hur länge de bli sittande vid köttgrytorna, och [att] af deras eventuella efterträdare skulle nog inte finnas mycken utsigt att få ut något. Jag ligger ute med omkr. 10 000 rubel hos ett par institutioner från före /12/ bolscheviktiden och har nog inte mycken utsigt att se något af de pengarna.

 

Den 13/9 Fredag. Jag sitter nu så godt som ensam på kontoret om dagarna. Min ingenjör har ändtligen kommit i väg t.v. till Petroffsk, få se hur mycket längre han kommer. Der borde åtminstone vara något bättre med matförhållandena. Kontorsfröken har sin mor sjuk i kolera sedan öfver en vecka och måste naturligtvis sköta henne. Kontorsvakten ligger äfven sjuk, möjligen recidiv af tyfus, som han lär haft i sommar, innan jag kom tillbaka. Och mannen, som jag har i st. f. den ryska prikaschiken, hwilken slutade i somras, en tatar, har också sin mor sjuk i magåkomma och kommer blott för att öppna och stänga kontoret om dagarna. Således sitter jag mol ensam här om dagarna. Hvad jag gör. Jo mestadels läser jag romaner samt skrifver då och då dessa anteckningar, gör en lov ut i staden för att uppsnappa nyheter, som ingen vanligen dock kan ge men deremot proppa full med allehanda rykten. Mitt helsotillstånd är ovanligt godt, ja så godt, som jag inte på länge kunnat glädja mig åt. Vill dermed icke säga, att jag förr känt mig på något sätt krasslig, men ej heller så kry som nu. Otto och jag ha funderat ut, att det är den allmänna regimen med mindre mat ‑ jag menar dock ej otillräckligt ‑ som visat sig välgörande för kroppen. Jag har ju ej tacklat af, sedan jag kom hit, utan behållit min vigt, och det allmänna välbefinnandet är större än förut. Jag har plågats mycket mindre af värmen och ej svettats närmelsevis så mycket, som jag gjorde förr, äfven när jag ej rörde mig ute i värmen. Matprogrammet för dagen ser ut så här. Till frukost kaffe utan mjölk med bröd samt två ägg, när Ewa lyckats komma öfwer sådana. Till middag en kötträtt med potatis samt en och annan gång plättar, liknande blini. Vanliga svenska plättar tycks Ewa ej kunna laga. Efter middagsluren, vid 6-tiden kaffe med vanligt groft bröd ‑ hemmabakadt som allt bröd, jag äter, och vid half 10-tiden te och bröd. En och annan gång ett glas vin samt någon gång en snaps ‑ beredd af sprit, som fkn L. lyckas komma öfver för röda korset.. (Den svenska sparas till högtidliga tillfällen). Snapsen tages vanligen då köttet andra eller tredje dagen ej är alldeles friskt mera. Is anser jag mig ej ha råd att hålla för 12 rub. pudet. På detta sättet mår jag t.v. utmärkt och hoppas, att det må fortfara, och maten hur enkel den än är, smakar mig alltid. Men pengar går det till hushållet, hur enkelt man än måste lefva. Under 75 rub. pr. dag går det ej, utan att då medräkna de förråd af det ena eller andra, som jag händelsevis lyckas komma öfver.

            I går var Carlstedt från Balachani på besök hos mig på kontoret. Kom för att begära råd, hur han skulle få sin familj hem från Busowni. Det låter ju besynnerligt, men får sin förklaring af, att mellan Balachani och Busowni går fronten fram. Sedan ungefär en månad har all förbindelse med byarna deromkring varit afbruten af denna orsak, så att C. ej ens visste, om hans familj (de fingo en pojke för omkr. 2 månader sedan) var i lifvet. Öfverste Wegelius var för samma ändamål i staden och hade gått till staben för att ta reda på om möjligheterna att få lejd genom fronten och skulle komma hit med besked. Som han emellertid ej hördes af tills jag skulle stänga, gick C. och sen har jag ej hört hur saken aflöpte för dem. Någon telefon-/13/förbindelse med byarna finnes naturligtvis inte. C. hade matsäck med sig ‑ ett par brödbitar i fickan, som han mumsade på i väntan på Wegelius. Lite kött, en raritet i Balachani, hade han kommit öfver på basaren.

 

Söndagen den 15/9

Under granaternas dån och shrapnellernas hvin skrifver jag detta. Det länge väntade slaget synes ha tagit sin början och pågår nu med stor intensitet. Utgången är nog temligen viss ‑ staden kommer att falla. I går morgse vid 5-tiden väckte mig fkn Leijonmarck med starka bultningar på dörren, så jag undrade, hvad som stod på. Minst af allt väntade jag få höra henne ropa: "De skjuta så förfärligt, så jag tror turkarna nu hålla på att ta staden". Jag upp förstås och i kläderna i en fart samt ut på balkongen åt hafvet. Det var ännu alldeles mörkt och månen ‑ första qvartalet ‑ hade ren gått ned. En väldig kanonad, accompagnerad af kulsprute- och gevärssmatter hördes liksom från två håll ‑ från Voltschi vorota och Sv. stadshållet och skotten ekade som åskskrällar i den eljes tysta morgonstunden. Sedan jag suttit en stund och jag kan nästan säga njutit af den storslagna koncerten, gick jag och lade mig igen, då man ju ändå ej i mörkret kunde se någonting och sål. ej heller få någon föreställning om ställningen, samt sof godt till 9-tiden. Kanonaden och smattret fortfor med oförminskad styrka, afbrutet af korta mellanrum. Efter frukosten tillbragte vi tiden för det mesta på balkongen för att försöka få en föreställning om stridens gång och sannolika utgång. Det var förstås ännu ej mycket att se men så mycket mera att höra. Frkn L. stod ett slag och tittade i kikaren, då hon blef tilltalad af en af gårdens vaktkarlar att akta sig, hvarför hon kom in mäkta upprörd och fruktade, att hon nu kunnat förorsaka obehag. Det kunde ju ligga nära til hands, då i dessa upprörda tider folk blifvit oroade af alla möjliga misstankar om spionage etc. Då jag en stund derpå gick ner på gården för att höra nyheter om situationen, möttes jag af ordföranden i huskommitén, som framhöll det oförnuftiga i att hon nu stod på balkongen och med sitt ifriga kikande väckte berättigadt uppseende, samt föreslog, att hon på några timmar åtminstone borde bege sig någon annanstans. Jag lugnade honom med, att det ej skulle upprepas och dermed var saken slut.

            Från porten kunde jag se, huru granaterna slogo ner på höjderna ofvan kyrkogården och kastade upp massor af jord vid krevaderna. Vid tolftiden började sårade engelsmän att forslas förbi oss ut till tullbryggan, belägen vid järnvägsövergången till svarta staden, der de togos ombord å der förlagda båtar, antagligen för att föras till Persien. På e.m. kunde man tydligen märka, att turkarna ryckte framåt, ty granaterna började slå ner närmare och nu inne i staden. Snart började de äfven slå ned i bugten, der de kastade upp väldiga kaskader af vatten. Genast började samtliga båtar vid bryggorna att taga upp ångan och den ena efter den andra bege sig ut till hafs för att undgå beskjutningen. Redan på förmiddagen kunde man draga sannolika slutsatser om att situationen började blifva kritisk, ty massor af flyktingar drogo ner åt bryggorna ‑ uteslutande armenier. /14/

            Alla hade större eller mindre pick och pack med sig, somliga endast några bylten, som de buro under armarna och i händerna, andra åter kommo med stora lass, dragna mestadels af oxar och fullastade med div. husgeråd. Alla lägrade sig häromkring huset på trottoirerna och gatan, så det blef ett brokigt lif. Alla ville på båtarna, men fingo ej genast gå ombord.

            Samtidigt som man på e.m. på granateldens närmande kunde märka, att turkarna ryckte framåt, kunde man af en annan omständighet med ganska stor visshet sluta sig till, att staden ej skulle kunna hålla sig, ty engelsmännen började draga sina trupper från fronten och inskeppa sig på båtarna. Den ena auton efter den andra förde friska soldater jämte packning ut till tullbryggan, samt vände åter tomma för att efter någon tid återkomma med nya transporter. Säkert forslades denna vägen omkr. 700-800 man. De öfriga, de torde varit ej mer än cirka 3000 man in alles, togo väl andra vägar. Engelsmännens flykt kunde väl ej uppfattas annorlunda än att de funno situationen ohållbar och därför i tid ville taga sin Mats ur skolan för att ej råka i turkisk fångenskap. Sålunda förflöt gårdagen under ständig eldgifning och tidtals var denna väldigt intensiv, så att manspillan torde varit kolossal. Vid 10-tiden på aftonen talade jag med konsul Malm om ställningen och han skulle då just fara in till diktaturen i staden för att deltaga i öfverläggningarna om öppnande af fredsunderhandlingar på basis af stadens kapitulation.

            I dag vaknade jag vid 7-tiden af några starka skott, som tydde på en olycksbådande närhet, men ännu syntes det som ställningen vore ungefär densamma som i går qväll. Efter frukosten vid 10-tiden fingo vi höra ett ofta återkommande hvinande öfver vårt hus. Det var shrapnels som flögo förbi, alltså voro turkarna oss så att säga in på lifvet. Nästan alla innevånarna i huset hade dragit sig ner i källarna, och då en shrapnel kreverade öfver gården och en tegelsten kom indansande på köksgalleriet ‑ hvarifrån förstår jag ej i denna stund ‑ så funno även vi det rådligast att draga oss neråt, hvarför vi ‑ fkn. L., Ewa, som blifvit qvar öfver natten, jag och krigsfången Willy ‑ begåfvo oss ner i gången omkring nedre våningen, der vi ansågo oss lika säkra som i källarna. Shrapnels hveno hela tiden öfver huset. Plötsligt kreverade en öfver andra halfvan af huset just öfver hörnrummet, motsvarande vårt kabinett. Taket blef ramponerat ‑ genomslaget ‑ men åstadkom f.ö. ingen annan skada. Kort derpå kom en annan och kreverade öfver vårt kök, der den blott slog sönder skorstenen utan att göra annan skada. Ett par kreverade öfver gården och man hörde smattret af kulorna, när de slogo ner på marken mot väggarna. När krigsfången förklarade, att shrapnellerna /15/ voro farliga endast derest de direkt träffade taket och knappast kunde åstadkomma större skada, om de kreverade högre upp, enär kulorna sannolikt ej kunde genomtränga taket, så drogo vi oss upp i våningen igen, när det tycktes bli en liten paus i skjutandet. Hvinandet hördes sedan lika tydligt inomhus som förut på gården. Vid 12-tiden blef det ett uppehåll i kanonaden och jag ringe upp konsul Malm för att höra, hur nattens förhandlingar aflupit. De hade ej ledt till något resultat t.f. af omöjligheten att få förbindelse genom parlamentär med turkiska staben. M. meddelade, att befallning gifvits längs hela fronten om skjutningens inställande, ty fredsunderhandlingar skulle just inledas och ett vapenstillestånd var således ingånget. Sjelf kunde han ej få något fordon att åka in till staden, så att han kunde ej deltaga i förhandlingarna. Innan ordern hann alla frontens afdelningar, är klart att åtskilliga skott ännu lossades, men så blef det ändtligen tyst. Det var klart för en hvar, att staden var förlorad, och man emotsåg med spänning, hvad komma skulle.

            Under dagens lopp besannades naturligtvis mina farhågor angående armenierna, ty mycket riktigt kommo de tidt och ofta till mig i sina bekymmer och tycktes taga för gifvet, att jag som neutral stats undersåte skulle kunna uppträda på något sätt medlande. En gång kommo ett 15-tal unga damer och ville tala med mig. Jag trodde de alla ville in i våningen, men de kommo blott med den besynnerliga anhållan, att jag skulle förklara, att i huset inga qvinnor funnes. Med mycken möda lyckades jag få dem att begripa det absurda i deras anhållan och den risk de ville, att jag skulle utsätta mig för, och jag tillmötesginge deras anhållan och vederbörande sedan genom en undersökning ville kontrollera riktigheten af min uppgift. Slutligen mynnade det hela ut uti, att de bådo mig att derest underhandlingar kunde väntas medföra gynnsammare resultat, om en neutral stats undersåte toge del i desamma, jag ej skulle vägra att fälla mitt tungt (!) vägande ord. Hvarpå jag svarade, att detta vore hvars och ens plikt som människa och att derför ställa till hela denna uppvaktning var alldeles onödigt och strängt taget af mig kunde uppfattas som en förolämpning, då deras anhållan endast härom förutsatte något tvifvel om min goda vilja. Något snopna skingrades de. Så kom en vildt främmande herre, också armenier ‑ och fordrade mycket pockande, att jag skulle gömma honom. Då jag förklarade, att han sannolikt var rädd för tatarernas hämd och derför ville gömma sig bakom min neutrala rygg, men detta alldeles icke kunde rädda honom från vedergällning, om det /16/ ginge så långt som till husundersökning, menade han, att jag helt enkelt kunde säga mig ej veta, hvad han hvar för en fisk. Han t.o.m. gick till telefonen för att fråga Biering eller Malm, om han ej hade rätt att taga mitt skydd i anspråk. Mannens hela uppträdande var sådant, att jag måste säga honom rent ut, att jag under andra omständigheter helt enkelt hade kastat ut honom, men nu ej gerna kunde göra detta, utan ämnade finna mig i att han våldgästade mig mot min bestämda vilja. Sålunda fann mannen för godt att försvinna. Gårdens armeniska hyresgäster ha väl insett det lönlösa uti att söka skydd bakom de svenska färgerna och röda korset, ty de ha ej framställt någon önskan derom.

            Freden är tydligen verklighet, ty bombardemanget har tystnat, och det var tyst tills fram på e.m. Då började de första turkiska soldaterna att visa sig och samtidigt började gevärsskott att smattra lite hvarstans i staden samt marodörer att uppenbara sig här och hvar. Vedergällningens timme hade kommit för armenierna. Från balkongerna såg jag, huru tatarerna kommo i flockar och började plocka bland flyktingarnas efterlämnade saker, som lågo kringströdda rundt omkring på gatorna äfvensom kor och hästar bortföras. Oxarna fingo märkvärdigt nog vara i fred. Hvart flyktingarna sjelfva tagit vägen, vet jag ej, men sannolikt ha de omsider tagits ombord på båtarna och förts ut till hafs. Mycket ha de ej kunnat eller fått taga med sig, ty det allra mesta var qvar. Bylten med kuddar och täcken, samovarer, mattor, möbler och äfven symaskiner, ja allt möjligt. Det stod ej länge på förrän allt var bortröfvadt. Smattret i staden kunde ej betyda annat än att mördandet af armenier pågick med ifver. Hämnden för Marsdagarna utkräfdes oblidkeligt.

 

Måndagen den 16/9.

En engelsk soldat hade i går e.m. förirrat sig in på gården, men hade tydligen blifvit efter vid återtåget och visste ej, hvart han nu skulle bege sig. Han hamnade hos en armenisk familj, men i dag kommo de och bådo mig att herbergera honom, hvilket jag också gjorde. I går afton gick en turkisk patrull förbi under befäl af en officer. Huskom. ordf. hr. Stehle anhöll då om vakt för huset, då ju här finnas flera nederlag af lifsmedel för kooperativerna, och officeren lemnade 6 soldater qvar. På förmiddagen begåfvo oss fkn L. och jag till turkiska staben i hot. Metropol, dels för att anmäla den engelska krigsfången och dels för att anhålla om flera soldater till vakthållningen. Frkn L. oroade sig dessutom mycket för de stackars fångarna /17/ å Nargen och ville tala med tysk-österrikisk-ungerska kommissionen om hvad som gjorts eller borde göras för deras förplägning. I staben kunde vi inte få fatt i någon, då alla naturligtvis hade huvudena fulla af mycket viktigare saker. Träffade dock den tyske hauptmann Schneider, som åtog sig att hos vederbörande anmäla den eng. soldaten, på det att han ej måtte råka i sådana händer, att hans öde vore säkerställdt åtminstone till lifvet. Råkade Lessner, som var ytterst nervös. Han hade dagen förut farit med auto till staden för att skaffa skydd till villan, der banditer hade varit inne och hos Tagianosoff, som hade ett stort sällskap armenska fränder och vänner, dödat två herrar. På vägen till staden hade han blifvit anhållen af en patrull, som tagit honom för engelsman och velat göra processen kort med honom. Med mycken möda hade det lyckats honom att bli förd till någon sorts stab, der det ändtligen lyckades konstatera hans identitet som tysk-ryss, så att han då blef frigiven igen. Nu var han kommen för att skaffa vakt till villan, som ock omsider lyckades honom. Vi gingo sedan till Biering, som hade kallat kommissionen till sig för viktiga öfverläggningar. Fkn. L. erbjöd sig att fara ut till Nargen med lifsmedel, om det skulle lyckas att skaffa någon barkass, samt under skyddsvakt. Som jag ej hade något att göra, erbjöd jag mig att konvojera henne och för att en gång få se, hur det såg ut på Nargen, der jag aldrig varit, sedan den blifvit fångläger. Hela tiden hördes gevärssmatter från alla delar af staden äfven i knutarna. Mördandet fortgick tydligen alltjämt. Fkn. L. begaf sig på uppköp af lifsmedel och jag gick hem. På den korta vägen såg jag 3 lik! Så förflöt dagen under relativt lugn i våra trakter. Tidt och ofta kommo huskommitens ledamöter för att rådgöra i en och annan fråga. Fkn. L. telefonerade, att hon hört, det på aftonen skulle bli ett lifligt skjutande i staden, hvarför hon rådde mig att ej följa med till Nargen, utan stanna hemma och vakta våningen. Ännu vore dock ingen barkass funnen. Vid 5-tiden på e.m. kommo huskom. ledamöterna och meddelade, det vaktsoldaterna fordrade, att de skulle sammanföra alla armenierna på gården; de frågade nu, hur de skulle bete sig. Jag förklarade, att det kunde vi naturligtvis inte gå in på, utan finge de sjelfva gå omkring i våningarna, om de ville, något som vi naturligtvis ej kunde hindra. Vidare erbjöd jag mig att gå till staden och begära förklaring, samt gaf mig iväg tillsammans med hr Stehle. Vid porten på gatan blef jag dock hejdad af vaktsoldaterna och ej släppt i väg. De förklarade, att om ej alla armenierna utfördes inom 15 minuter, samt alla vapen genast utlemnades, skulle huset ögonblickligen beskjutas. Nu voro goda råd dyra! Hr. Stehle gick emellertid genast efter gevären, som de förra vaktsoldaterna, som vi haft före slaget, qvarlemnat i gården, när de flydde, och voro hopsamlade af huskom. Under tiden kom en patrull under befäl af en officer och frågade på bruten tyska efter någon tysktalande. Jag gick fram och frågade, hvad han önskade. Det visade sig, att de sökte armenska soldater och fordrade, att sådana omedelbart skulle utlemnas, samt förklarade, att här skulle finnas en armenisk kapten, som hade stått på taket natten förut och signalerat från taket af vårt hus. Han lugnade oss bestämdt med, att det alls ej var hans afsigt att döda någon, äfvensom att qvinnor och barn frågade han ej efter. Detta lät ju helt /18/ annorlunda än soldaternas förklaring. Emellertid visste hvarken jag eller Stehle något om hvarken armeniska soldater och ej heller om någon dito kapten. Det senare var helt säkert uppdiktadt af vaktsoldaterna. Officeren drog upp sin revolver och antog en hotande ställning, hvilket emellertid ej hindrade oss från att fortfarande bedyra vår okunnighet om armenska soldaters befindtlighet i gården. Deremot upplyste jag honom om, att en engelsk sådan förirrat sig hit och befunne sig hos mig. "Den bryr jag mig ej om" förklarade han. Derpå anmodade han oss alla, som samlat sig på gården ‑ deribland naturl. inga armenare, som förstås sutto i ängslan i sina våningar ‑ att gå upp på det rund om huset gående inre galleriet, samt begaf sig med några soldater och med dvorniken Ali ‑ en tatar således ‑ på upptäcktsfärd. Så småningom kommo de ena efter de andra ner på gården; alla armenare samlades i en grupp på gården, men alla öfriga visades upp till oss på galleriet. Naturligtvis funno vi det hela besynnerligt och alla voro fyllda af onda aningar om de stackrarnas öde. Sjelf väntade jag hela tiden på att på se engelsmannen komma ner också, men nej, han kom ej med, hvilket jag fann ganska besynnerligt. Under det denna procedur pågick, kom Otto från Bailoff och blef insläppt genom porten, sedan han legitimerat sig med sitt pass. Plötslig<t> fick jag se en underofficer hota en af soldaterna med revolvern ‑ den störste soldaten af dem alla, en riktig jätte ‑ och ryta något åt honom. Denne tycktes ej reagera mot hotet, men då satte und.off. revolvern för panna<n> på honom och röt yttermera, hvarpå soldaten kastade några sedlar på marken, hvarpå und.off. anmodade en af armenierna att taga upp dem. Tydligen hade soldaten velat låta muta sig, men detta väl märkts av und.off! Det finns dock disciplin hos turkarna!

            Efter ung. en timme fingo vi andra gå upp i våra våningar. Hemkommen erfor jag, att dvorniken alls icke fört dem hem till mig, hvilken förklarar orsaken till att engelsmannen blef oantastad. Sannolikt gjorde svenska flaggan och röda korset på dörren sitt till, och förresten har Ali väl reda på fkn. L:s verksamhet. Om en stund kom Ewa in och meddelade, att äfven armenierna lössläppts och återvändt hvar och en till sitt. Efter ytterligare en stund kom hon inspringande och talade om, att vaktsoldaterna under anförarskap af Ali gingo omkring och "togo upp kollekt"! Naturligtvis väntade jag, att de ock skulle komma till mig, men nej de hördes ej af. Det visade sig, att de endast gått till armenierna och begärt "lösen", som de väl ock fingo ganska rundligt. En af de armenska familjerna kom aldrig till synes på gården, hvilket förundrade mig storligen. Fick förklaringen deröfver sedan, att han inhyst sig hos en annan icke armensk familj, samt betalat Ali en förmodligen ganska rundlig summa för att han skulle tiga, hvilket denne ock samvetsgrannt gjorde.

            Otto har berättat åtskilligt från Bailoff, och tycks det der ha gått temligen hett till. Hos sig har han haft och har ännu bekannta tatarer, som skydda hans våning. Men i gården för öfrigt ha de huserat värre. Otto säger sig varit ögonvittne till, huru de släpat ut armenier och dödat dem ute på gatan. Flere gånger i dag har jag sett, huru grupper af armenier, män qvinnor barn i alla åldrar, under konvoj af turkiska soldater förts uppåt höjderna /19/ bakom kyrkogårdarna, för hvilket ändamål, vet jag ej, men deras öde torde nog vara besegladt. Antagligen blefvo de alla der slagtade!

Medan sorterandet av armenierna pågick på gården kom fkn. L. hem och förklarade, att ingen barkass kunnat uppdrifvas, hvilket jag förstod så, att ingen resa till Nargen kunde bli af. Senare på qvällen kom fkn. L. händelsevis att säga, det hon skulle fara ut till Nargen följande morgon helt ensam med en segelbåt och föra mat ut till fångarna. Då det vid närmare resonemang kom fram, att ingen af kommissionens medlemmar och ingen skyddsvakt skulle medfölja, tillät jag ej fkn. L. att fara, enär det föreföll mig högst egenomligt att man ville sända henne ensam i förväg. Sedan hon väl vore återkommen, skulle nämligen kommissionen fara ut. Jag telefonerade till konsul Biering och protesterade mot detta arrangemang, men B. ansåg sig ej kunna mera inlägga något veto mot att fkn. L. skickades ut, då hon ju sjelf hade erbjudit sig och hon som erfaren människa borde kunnat svara för sina handlingar. Hvarpå jag genmälde, att hon sannolikt [ej] ansåg sig ej kunna handla annorlunda t.f. af sin ställning i omvårdnaden om krigsfångarna, men att kommissionen som tydligen hade ganska klart för sig den riskabla situationen, hade bort just på den grunden vägra att låta fkn. L., som tydligen ej hade reda på den stora risken, att fara alldeles ensam. B. insåg detta och lofvade i denna anda genast tala med kommissionen och meddela mig resultatet. Efter en stund ringde hauptmann Hofmeister från kommissionen på till mig och jag sade honom genast min tanke och förklarade, att som jag dels som hennes landsman och på grund av att hon bodde hos mig, kunde jag ej taga på mitt ansvar inför hennes anförvandter, att hon tillätes utsätta sig för denna fara. För öfrigt var ju på förmiddagen öfverenskommet, att resan skulle företagas med barkass och med skyddsvakt. Endast om detta skedde och om de båda systrarna i kommissionen, som ju äfven voro hitkomna speciellt för krigsfångvården, finge följa med, kunde jag möjligen låta äfven fkn. L. fara men sade absolut nej för annat fall. Sina systrar ville kommissionen ej låta fara med under förevändning, att de som alldeles obekanta sannolikt ej skulle blifva släppta i land, hvarpå jag anmärkte, att derest sjelva öfverfarten aflöpte utan äfventyr, de nog skulle släppas i land, om fkn. L. var med, då hon ju är väl känd å ön. Tydligen var det sjelfva öfverfarten, som de voro rädda för. Krigsfartygen jämte hela handelsflottan ligger nämligen vid Nargen, och de förra intaga en hotande ställning mot den nya makten. Det vore alltså risk för att antingen bli beskjuten och skjuten i sank eller bli tagen till fånga. Och som "försökskanin" ville de tydligen först sända fkn. L. som de ej hade något ansvar för såsom icke varande deras land<s>manninna! Hr. haputmannen blef tydligen ganska snopen, då jag sade honom min hjertans mening, och kunde naturligtvis inte invända något emot resonemanget. Slutligen öfverenskoms, att dagen derpå kl. 9 tala vidare om saken.Ett ganska lumpet sätt att handla från kommissionens sida. Nu anse de sig väl ej mera behöfva hela den svenska organisationen i krigsfångvården, när de sjelfva äro här och tycka derför, att de kunna behandla fkn. L. ungefär hur som helst. Få se, hur detta kommer att vidare utveckla sig. /20/

 

            Tisdagen den 17/9. I dag har jag haft äran bli föreställd för den nya ministären för republiken Aserbeidschan. Det skedde hos Delin, som kallat mig till sig för öfverläggning om åtgärder för svenskarnas skydd. Som telefonförbindelsen med svarta staden var afbruten, kunde vi ej få förbindelse med konsul Malm och beslöto derför att utan honom resonnera om saken t.v. D. hade samtalsvis med dr. Sulsanoff, en medlem af blifvande ministären, gjort ett förslag om utfärdande t.v. af skyddsplakat för svenskarna, att sättas upp på deras våningar, och detta förslag, hade S. funnit godt och derför anmodat D. att så fort som möjligt inkomma med skriftlig anhållan om skyddsåtgärder. D. tillkallade mig för uppställande af inlagan, som skedde genast. Medan vi höllo på dermed, kom Bebut Chan Dschevanschir hem från Elisavetopol, der han varit alltsedan Marsdagarna, tillsammans med flere andra herrar. Han bor i samma hus som D. Som han ej kom in i sin våning ännu, bjöd D. samtliga herrar in till sig så länge och undfägnade dem med te. Der var ministerpresidenten Chan Choiski, finansministern, trafikministern, ekleciastik-, krigs- och inrikesministern, den senare Bebut Chan själv; de öfrigas namn kommer jag ej i hog. Det var helt intressant. Alla voro härvarande tatarer och sågo mycket intelligenta ut. Blott ecklesiastikministern hade ett robust och föga tilltalande utseende.

            D. inlemnade vår inlaga senare på dagen till turkiska staben och meddelade mig, att vi nog inte hade mycket att hoppas på efter hvad han kunde förstå vid samtalet med turkiske wederbörande. Denne hade menat, att ett sådant skyddsplakat på en våning skulle indirekt uppfattas som en uppmaning att vid ev. plundring lemna resp. våningar fria men att närliggande dito, der plakat ej fanns, stode fritt att plundra. Man lofvade dock att utfärda plakaten, men det blir nog ej i brådrasket.

            I staden pågick mördandet av armenier med oförminskad häftighet att döma af det intensiva gevärssmattret. Från flere håll telefonerades till mig om plundringar af våningar med anhållan att jag skulle försöka utverka skydd. Tyvärr kunde jag dervidlag inte göra någonting. Det är ganska tydligt att en viss frist lemnats folket för att de skulle få tillfredsställa sitt hämdbegär för marsdagarna. Det framgick ock tydligt af resonemanget med inrikesministern, som med en betecknande gest frågade: "Kommer Ni ihog marsdagarna?" Dock sade han sig i dag skola vidtaga stränga åtgärder för att stäfja framfarten, således ha vi att afvakta, hvari dessa åtgärder komma att bestå. Alla armenska butiker äro fullständigt utplundrade och det ser förskräckligt ut längs alla gator, som äro nedskräpade med allt möjligt skräp samt rester af butikernas inredning. T.o.m. järndörrar ha brutits sönder, som hos Au bon Marche, för att kunna komma in och plundra. Det är inte bara armenier, som blifvit lidande vid dessa plundringar, som gått ut öfver en hel massa andra också. Gubben Widlund telefonerade i dag, att han i natt mellan 2 och 4 haft besök af tatarer i sällskap med askerer (turkiska soldater) som pungslogo honom på 2150 rubel samt togo hans guldklocka med kejda. Vanligen lär det vara så, att soldaterna ej sjelfva deltaga i plundringarna eller komma ensamma, utan det är uteslutande tatarer, som bedrifva /21/ denna sport. Enstaka fall af dom och ransakning på bar gerning har jag hört berättas. Så t.ex. berättade Otto, att han sett en officer anhålla två tatarer, som kommo kånkande på ett par bylten. Officeren frågade dem, hvad de hade i byltena. Tatarerna svarade väl någonting oförskämdt, ty Otto såg hur officeren fattade den ene i kragen och att det utspann sig ett handgemäng, samt hörde ett par skott smälla. Slutet hade Otto ej sett, men jag har sedan fått samma händelse kompletterad med den relationen, att officeren först skjöt den ene mannen, och då den andre ville komma sin vän till hjelp och anföll officeren, fick han också ett par kulor i sig, så att han blef på platsen.

            Angående färden till Nargen så blef det så, att en österrikisk krigsfånge fick göra den i st.f. fkn. L. Ingen af kommissionen följde med. Färden lär ha aflupit lyckligt och väl, dock slapp han ej i land utan fick aflemna provianten på bryggan och bege sig tillbaka igen genast. Det är ju ej säkert, att fkn. L. skulle sluppit så lätt ifrån saken, ty folk hade varit till mötes från krigsfartygen och undersökt lasten. När fkn. L. kom hem i afton, meddelade hon, att man borde hålla sig inne i qväll, ty det väntades en intensiv skjutning enl. hvad hon hört af en adjutant. Och mycket riktigt, vid 7-tiden börjades ett kolossalt smatter igen, mycket värre än förut på dagarna. Jag förstod det som glädjesalut öfver stadens lyckliga eröfring, och så var det nog också. I omkr. 2 timmar höll saluten på, men nu är det tyst.

 

Torsdagen den 19/9. Nu är det jämförelsevis lugnt och stilla i staden. Man hör numera ej talas om pågående rofferier etc., men så mycket mera omhvad som försiggått under de förflutna dagarna. Antalet om lifvet bragta armenier blir nog aldrig exakt konstateradt. Jag har hör mycket olika uppgifter derom, allt antaganden förstås. Ända till 28 000, men det är nog mycket öfverdrifvet. Man torde komma sanningen närmare, om man antager, att omkr. 15 000 fått sätta lifvet till, och det är ju mycket nog. Plundringar ha förekommit i stor utsträckning, och dervidlag ha alla nationaliteter fått kännas vid, mest judar, som till öfvervägande antal bo å smågatorna i tatardelen af staden, men äfven ryssar och utlänningar, ja t.o.m. tatarer. Tydligen ha röfvarbanden gått hus efter hus å gatorna och då naturligtvis frågat litet efter, hvem som bott i resp. lägenheter. På somliga ställen ha de nöjt sig med kontanter blott, på andra fingo klockor och andra värdesaker göra sällskap, men på många ställen gjordes rent hus så godt som, t.o.m. möbler föraktades ej. Mestadels har det varit enbart tatarer, som föröfvat rofferierna så ha de haft turkiska soldater med ‑ askerer ‑ men i intet fall harjag hört att enbart soldater ha roffat och plundrat. Inga brandanstiftelser ha någonstädes förekommit, annat än eldsvådor till följd af bombardemanget. Och dessa ha, så vidt jag hittills hört inskränkt sig till det stora Musa-Nagieffska huset vid nya tullbryggan, som blef fullständigt förstördt vid beskjutningen af denna, då elden huvudsakligen inriktades på denna brygga, vid hvilken båtarna för engelsmännens evakuering stodo. Ingen enda af de i det huset boende hann rädda ens det minsta af sina tillhörigheter. Bl.a. bodde der Bergerhoffs barn med sin moster, och de blefvo fullständigt på /22/ bar backe. Fru Gran och hennes inackorderingar, bl.a. Ilmonen, ha blifvit af med pengar och klockor. Flere gånger ha samma personer haft besök af olika band, som t.ex. just också fru Gran. Naturligtvis hade redan de första bofvarna gjort sin sak grundligt, att det just ej blef något qvar för de följande. Situationen har då varit ganska kritisk, ty i flere fall ha då de stackrarna helt enkelt blifvit nedstuckna. Två gånger blef fru Gran på detta sätt hotad till lifvet men slapp dock undan.

            Redan i förrgår tycks verkligen den nya regeringen ha börjat vidtaga energiska åtgärder för att så snart som möjligt stäfja framfarten af röfvarbanden. Antagligen var då också fristen för plundringen då utlöpt. Galgar voro i går uppställda på flere ställen i staden, och man hade börjat att hänga banditerna på öppna platser. Äfven blefvo flere bofvar offentligt skjutna, då de ertappades på bar gerning. T.o.m. askerer ha blifvit hängda, hvilket ju bevisar att disciplinen uppehålles med järnhand af turkarna. Sjelf såg jag i dag tre fähundar, dinglande i galgen, då jag var ut till epidemisjukhuset, för att höra efter, hur det var med min kontorsfrökens mor, som låg der för kolera sedan två veckor, och som dottern ej hade kunnat besöka under orosdagarna. Sjukhuset ligger nämligen långt ute på steppen. Modern var återställd och man trodde, att jag var kommen för att hemta henne. Som dertill behöfvdes åkare, begaf jag mig på forskning efter en sådan. Men omöjligt att finna någon, trots att jag vände mig till mina gamla vänner "gummitatarerna", som jag antog kunde hjelpa mig. Dessa visade eller låtsades visa stor glädje öfver att få se mig. Somliga berättade helt kallblodigt om sina bedrifter under orosdagarna, och huru många armenier, de förpassat till evigheten. Hvar och en förklarade dervid, att de haft att taga hämd för en eller flere anförvandter från marsdagarna. En tillstod, att han tagit lifvet av 20 stycken och ansåg nu, att det vore nog hämnd för hans hustru och dotter, som mördats då.

            I svarta staden lär det ha <gått> synnerligen hett till. Knappast en enda armenier lemnades der vid lif. Gamle telefonisten Minas med hela sin familj, som gömt sig i källaren under kontoret, blef framdragen och nedskjuten till sista man! Så ock Kristoforos famlij, säges det. Sjelf blef han dock vid lif, och lär nu visst ha blifvit lite rubbad till sina sinnen, som ju ej är att undra på. Alla svenskar och skandinaver f.ö. lära ha sluppit undan med blotta förskräckelsen. Fru Sandgren i svarta staden föll offer i söndags för en granat, och dödades på stället. Hennes son, Petja, kom plötsligt tillbaka från Helsingfors, der han ju vårdats på ett sinnessjukhus, i lördags middag med sista båten från Astrachan. Tillsammans med modern hade de stått och fästat upp det svenska skyddsplakatet på sin dörr, då en granat slog ner ett par steg derifrån och genast dödade fru S. samt svårt skadade sonen, som nu ligger på lasarettet, der en fot redan amputerats. Ett hårt öde i sanning, att komma hit och genast bli invalid för lifvet, om han öfverhufvudtaget går igenom, hvilket alls ej lär vara säkert. Fru Wlasenko har också fallit offer för en granat i svarta staden. Öfverhufvudtaget synes svarta staden ha varit mer utsatt för granatelden än sjelfva staden. /23/

            Talade i går med Vannebo i telefon, och meddelade han, att i Balachani sannolikt inte funnes en enda armenier qvar. Icke som att alla skulle blifvit bragta om lifvet der, ty helt säker har en hel del flytt i förtid. Men de som olyckligtvis blifvit qvar, fingo nog alla sätta lifvet till. Alla svenskar ha icke lidit något, med undantag af Neander och Liedbeck i Surachani, som voro borta från sina hem, hvilka derför fingo påhelsning af banditer. Dock lära de ha fått det mesta tillbaka igen, antagligen genom förmedling af bekannta tatarere. Å borrfälten har ingenting förstörts, åtminstone hos Nobels, och redan på måndag upptogs arbetet så småningom igen. Det lär numera vara en helt annan schvung i arbetet och arbetarna ha en helt annan ton mot förmännen. Det måste också vara ganska skönt å båda sidor att ej vara meroende af alla möjlig kommissioner och kommissarier, som lade sig i hvarje småsak. Sjelf hade Vannebo kommit traskande till fots från Balachani, då alla hästar och fordon voro tagna af turkarna.

 

Fredagen den 20/9. Fick i dag låna Delins häst och vagn ‑ ett uselt skrälle ‑ och hemtade kontorsfrökens mor från lasarettet till hemmet. På flere ställen dinglade bofvar i galgar och en sate satt fastbunden med händer och fötter vid en telefonstolpe ‑ död. Sådant läder ska sådan smörja ha! Nu är det relativt lugnt också öfverallt. Man hör ingenting af röfverier etc., fast det nog förekommer enstaka fall i utkanterna. På basaren märkes redan ett välgörande inflytande, i det att priserna redan gått ner ganska afsevärdt. Bröd kostar nu 6-7 rub., kött likaså, hvetemjöl 150-160 pr pud. Vindrufvor 4-5 rub. En betydande nedgång alltså, och det kommer väl att gå ner ytterligare, i den mån som tillförseln ökas och kommer in i sina gamla gängor igen. Fkn. L. går nu och gör ingenting och känner sig öfverflödig. Tänker nu på, hur hon bäst ska komma hem, helst vill hon fara öfver Konstantinopel. Tror, att hon bör kunna vara hemma till 1 Nov., men jag säger, hon kan vara glad, om hon kommer hem till julen!

            Ännu äro alla affärer stängda, och då har jag ej heller brytt mig om att öppna mitt kontor. Det är ju ännu absolut ingenting att göra och kommer nog att dröja mycket länge dertill. I första rummet skall finansfrågan ordnas, d.v.s. finnas utwägar att skaffa pengar i allmänna rörelsen. Hur det ska gå med naftaindustrien, som väl kommer att denationaliseras igen, derpå beror ju hela affärslifvet i Baku. Riksbanken med alla pengar och värdepapper är evakuerad på en båt, som jämte krigsfartygen och öfriga ångare stå bakom Nargen. Den nya regeringen resp. turkiska arméförvaltningen ligga i underhandlingar med krigsfartygen om dessas kapitulation och i o. med detsamma om hela ångbåtsflottans öde. Det hela är väl en penningfråga, d.v.s. matroserna vilja väl klämma ut så mycket som möjligt, m.a.o. sälja sig så dyrt som möjligt. Jag har hört olika belopp varierande från 2 till 25 millioner! Under tiden ligga de och hålla tummen på ögat på Nargen, så att turkarna kunna ej ännu komma åt sina fångar der. Mat få de dock föra dit, men det bästa tages då först undan af båtarna, d.v.s. krigsfartygen. Man undrar mycket, hvad det blifvit af alla passagerarna på båtarna, som voro fullproppade af flyktingar. Med undantag af Baku finnes ju ingen tillräckligt stor hamn, som kan herbergera dem alla. Och hur ha folket det med proviant och vatten?! Turkarna ha heller inga medel att öfva tryck på krigsfartygen med, då inga flygmaskiner synas finnas eller tillräckligt långskjutande kanoner. Förresten ha ju fartygen /24/ den trumfen på hand att de kunna bombardera staden eller dra sig utom skotthåll i fall af behof.

            Staden börjar så småningom återta sin normala fysionomi. Regeringen har sammankallat stadsfullmäktige och ålagt dem att träda i funktion enl. förr gällande lagar och förordningar samt att organisera "Upravan" med alla sina förvaltningsorgan. D.v.s. magistraten. Rengörningen af staden har och vidtagit och allt skräp och bråte efter plundringarna ha för det mesta undanstädats. Dock har gatulifvet ännu ej tagit fart. Man får ej vara ute längre än till kl. 7 e.m. Det talas mycket om, att tyskar skola komma hit och taga del i stadens förvaltning och ordnandet af finansernas och industriens förvaltning. Detta är dock endast rykten, som ingen ännu har kunnat bekräfta som säkert. Ännu har ej post telegraf och järnvägstrafiken kommit i gång och det dröjer nog ännu en rundlig tid, ty det är klart att truppförflyttningar m.m. ska taga dess institutioner i anspråk i första rummet

 

Onsdagen den 25/9. Sedan i måndags har jag kontoret öpppet. Affärer är ju ej att tala om förstås, utan sitter jag och läser romaner för det mesta. Förutom de båda staroscherna är jag ensam. Fröken är nu sjuk sjelf och min ingenjör gaf sig i väg strax före turkarnas anfall, jag tror på torsdag eller fredag. Alltså med sista möjligheten, ej till Petroffsk, som han tänkt, utan till Astrachan och på en pråm. Han hade som sagdt alldeles tappat hufvudet på sista tiden och förklarat, att han hellre kastade sig i hafvet än stannade i Baku nu. En större kruka har jag ej kunnat tänka mig. Han hade väl fått slag, om han varit här under skräckdagarna, ty i hans hus lära 11 armenier ha framsläpats och dödats så godt som inför ögonen af andra hyresgäster. Carlstedt var i dag inne och fick låna en febertermometer för sin lille pojke som var krasslig. Familjen var nu hemkommen och hade haft det bra hela tiden i Busowni under den ofrivilliga fångenskapen. De första underrättelserna hade han fått af en tatar, som gick med ett röfvarband på plundring, hvilken meddelade honom, att hans familj mådde bra!

            C. blef qvar till middagen och till Gustafs ära, som i dag blir 52 år, togo vi oss en svensk snaps och drucko hans skål i vin.

            Fkn. L. var i dag för första gången ute på Nargen för at taga reda på sina öfverblifna medikamenter och öfriga saker. Det fanns emellertid ingenting qvar af dem, ty besättningen på krigsfartygen hade gjort så rent hus som möjligt på Nargen och tagit med sig så godt som allting. T.o.m. hade de förstört destillationsapparaterna för vatten, så de stackars fångarna få nöja sig med hafswatten! Turkarna tyckas göra bra litet för deras välbefinnande. Fkn. L. har blifvit en riktig mamma för dem derute, och hon var alldeles förtviflad för deras skull.

 

Måndagen den 30/9. Nu är läget så pass lugnt och stilla samt ‑ enformigt, så att det just ej är mycket att skrifva om dag för dag. På basaren har de senare dagarna kunnat märkas en betydande minskning i tillförseln. Jag uppfattar det som en demonstration mot de nya myndigheterna, som befolkningen nog ej är så värst belåten med, t.f. af den energi, med hvilken de gripa in mot godtycke och alltför starkt förvärfsbegär. Handlandena tyckas vilja skrufva upp priserna igen, men det vilja myndigheterna ej tillåta. Tacksor ha fastställts men då de ej ville underkasta sig dem, så gjordes processen kort och några blefvo hängda på bar gerning!! En fick sitt öra fastspikat vid /25/ en köttkubbe, det var en kötthandlande, som ville ta en rub. mer pr. skpd för köttet, än taksan medgaf! D.v.s. han sjelf blef genom örat fastspikad! På parapeten såg jag i går en stackare dinglande och folk stod omkring i en klunga och betraktade honom. En ryssgumma lär också dingla i närheten af stationen. Ett tiotal lär på detta vis aeyo <?> hängts till varnagel. Sådant skall väl nog lära vederbörande att ta någon hänsyn till befolkningens berättigade anspråk. Emellertid finns det numera på långt när ej så mycket på basaren, som de första dagarna, t.ex. mjöl finnes ej att få för pengar och brödet är numera mycket dåligt. Många köpa hvete och lemna till qvarnar att malas.

            Firade i går Görans födelsedag med en svensk snaps och ett glas vin.

 

Lördagen den 5/10. Majas födelsedag. Under andra förhållanden hade jag velat ha några vänner hos mig till firandet af denna dag, men deraf kan tyvärr f.n. intet bli. Derför inskränkte sig firandet till detsamma som på Gustafs och Görans födelsedagar. Gick på aftonen i klubben, som öppnats dagen förut, i hopp att träffa någon, som kunde göra mig sällskap vid ett glas vin, men träffade ingen. Vid denna tid på året brukar klubben redan vara stängd, men i år håller värmen i sig, och tydligen vilja de nya myndigheterna på allt sätt föra lifvet in i de gamla gängorna igen och ha derför låtit rensa upp sommarlokalen och öppna den. Inte var det just mycket folk, mest muselmän, några judar, 3-4 ryssar och 2 damer. Åt en schnitzel, vindrufvor och drack en flaska vitt vin och det kostade 47.20!

            En tysk diplomatisk mission har kommit hit under chefskap af Of.löjtn. von der Goltz ‑ en son till fältmarskalken ‑ paschan, med konvoj af 100 soldater, hvaribland hr. Böhme, som var i verkstaden i svarta staden vid krigets utbrott. Turkarna lära ha velat hindra dem från att komma hit till Baku, och man säger, att i Elisavetopol relsen blifvit upprifven både framför och bakom deras tåg. Omsider hade en turkisk dignitär låtit förstå, att G. kunde underhandla med honom. Hvarpå G. lät ställa upp medhafda kulsprutor på tåget och förklarat, att afståndet från honom till turken vore lika som det från turken till honom, och afvaktade så händelsens vidare utveckling. Turken hade kommit till G. och så fingo tyskarna passera, men endast med 100 i st.f. 200 soldater. Efter allt att döma synes förhållandet mellan tyskarna och turkarna ej vara det besta utan tvärtom ganska spändt. Mig undras, om ej turkarna en vacker dag faller ifrån förbundet med tyskarna! Om det besannar sig, att situationen på vestfronten för tyskarna ej lär vara den bästa för att ej säga kritisk. Åtminstone gå derom rent fantastiska rykten, men jag förmodar att de som vanl. alla rykten äro öfverdrifna.

            Kaspi har börjat komma ut igen, men fastän den ej innehåller sådant skräp, som diverse "isvestia" och "bulletiner" under sista ryska tiden, så få <vi> t.v. ännu veta ganska litet från Europa och från Ryssland just ingenting. Om tillståndet der sväfva vi följaktligen i fullständig okunnighet. Dock skrifves om attentat på Lenin, ryslig framfart af bolschevikerna nästan öfverallt, bl.a. också i Petersburg. Nu säges det gå lös på intelligensen i hvilken form den än uppträder. I Astrachan påstås det, att alla något bättre klädda personer skoningslöst mördas. Det är väl i förkänslan af sina sista dagar, som bolschevikerna rasa mot allt och alla.

 

Anmärkning

Leijonmarck, Carin Maria Elisabet, (f. 1888 på Trankärr, död 1943?) dtr t. Carl Gustaf L. (1843-1915), löjtnant vid Svea art.reg., g. 1922 m. läkaren Otto Ornstein, (f. 1884. levde 1962). Enligt sitt brev 1962 lärde han känna Henning i oktober 1918. Är det han som åsyftas med "Otto" i dagboken, och inte Otto Thulin?